Per Westin (Swami Ramanagiri): Den sanna historien 

(Per Alexander Westin f. 1921, Stockholm d. 1955, Madras, Indien)

Introduktion — Sammanfattande tidslinje

Pers bakgrund och släkt — Pers släkt — Robert — Pers uppväxt och skolgång

Indien 1947—1950

Pers inspirationskällor — Vivekananda — Sunyata — Dikshagurun — Ramana Maharshi

Indien 1950—1955 — Lärjungar — 'Cold Fire' — Uppehållstillstånd

Sjukdom

Bortgång

Pers ashram

Slutord

Bilagor — Informationstext — Föremål

Litteratur

Introduktion

Per Westin (1921—55) är en fascinerande och gåtfull personlighet. Vad fick honom att lämna överklassmiljön i Danderyd för ett liv som hinduisk munk i Indien under åren 1947—55? Här går jag igenom både hans familjs historia och religionshistorisk kontext för att finna ett bra svar.

Per är unik i Sverige med att som andlig sökare befunnit sig i närvaro av 1900-talets största mystiker, Ramana Maharshi. Per fick även egna lärjungar och har ett nu verksamt tempel tillägnat sig, Ramanagiri Swamigal Ashramam i Tamil Nadu. Hur gick detta till och vad formade honom?

Utan tidigare forskning på Per Westin, så finns det flera falska uppgifter i omlopp om honom. Han sägs ha kunglig börd, ha givit bort 8 miljoner dollar för att bli munk och ges ibland närmast övernaturliga förmågor. Vad är sanningen bakom dessa myter?

Undersökningen bygger på digitala arkiv och källor, och även kontakter. Vad som saknas är brev och berättelser som kunnat ge en färgrikare bild av vem Per var. Om ny information tillkommer kommer jag att göra kompletteringar.

Det blir en resa som börjar i Roslagens skärgård och slutar i södra Indiens djungler. Den karriärsdrivna släktens resa under tre generationer präglas utav drastiska och tragiska uppbrott, och färden mynnar i märkliga möten med mystiker och en strävan efter andlig och mänsklig perfektion.

Sammanfattande tidslinje

1870—1914 Skepparkris i Roslagen inom Pers släkt.

1906 Pers far Robert börjar utbilda sig till gravör i Stockholm.

1917 Robert startar firman 'Westins ateljé'.

1921 Per föds, bostad i Gamla Stan.

1923—24 Pers systrar föds, flytt till Söder.

1930-tal 'Westins ateljé' blir framgångsrik fabrik.

1932 Familjen flyttar till Danderyd.

1939—43 Per går Lundsbergs skola.

1943 Pers far Robert dör.

1944 Föredrag om 'Raja yoga' på Teosofiska samfundet.

1944—45 Per utbildar sig till korpral för att senare kunna bli furir.

1946 Familjen flyttar till ett mindre hus.

1943—46 Per läser på Uppsala universitet.

1947, nov. Per reser till Varanasi för att läsa till magister på BHU. Judith Tyberg är där.

1948, våren Per träffar mystikern Sunyata. De åker till Almora.

1948 Per åter i Varanasi. Träffar sin dikshaguru och blir sannyasimunk.

1949, 24 jan. "a Swede" sitter bland församlingen på Ramanas ashram.

1949, 17 febr. Per får en upplysnings-upplevelse på ashramet.

1949 Per återvänder till Almora.

1950, 15 april Ramana Maharshi dör, Per är på begravningsceremonin.

1950, okt. Per reser till Madras, andliga upplevelser. Bor på stranden 2-3 mån.

1951 Per har 5-7 lärjungar.

ca. 1951—53 Per företar en resa mellan en rad orter i Södra Indien.

1952 Ev. kortare resa till Sverige.

1952, sept. Per bosätter sig vid foten av Sirumalaibergen. Skriver på "Cold fire".

1955, 23 maj Per dör av TBC på sanitorium. "Ramanagiri Swamigal Ashramam" grundas.

Pers morfar Per Olof Westerbergs skepp

Per Westins släkt

Per Alexander Westin föddes den 19 juni 1921, då familjen bodde mitt i Gamla Stan i Stockholm, några hundra meter från Kungliga Slottet. Men det var inte på slottet han hade sin släkt. Det var i Roslagens vackra skärgård runt Rådmansö. Hans farfar August var skeppare från Tjockö, och hans morfar Per Olof hade samma yrke på Björkö. Det var en släkt av hårt arbetande skeppare, sjöfolk, fiskare och bönder.

Man fraktade i första hand ved in till Stockholm på stabila segelbåtar. Men turen in kunde ta 3,5 timme eller, en vindstilla dag, fem dagar. När järnvägar började byggas och ångbåtstrafiken moderniserade trafiken, så konkurrerades "rospiggarna" successivt ut mellan 1870—1914. Det var slutet för en framgångsrik epok för den s.k. "skepparadeln", som hade haft det gott ställt med stora hus på öarna.

1895 dör skeppare August och Pers farmor Amanda står ensam med 5 barn i hushållet. Det formar bakgrunden till det första uppbrottet i Pers dramatiska bakgrundshistoria.

Tjockö, Rådmansö 1906

Per Westins släktingar, en översikt:

Per Westins far var Robert Westin (20 jan. 1891–30 april 1943), född på Tjockö, Rådmansö, och hans mor var Rudith Westin (f. Westerlund, 30 nov. 1892–12 febr. 1964), född på Gräddö, Rådmansö.

Pers systrar:

Britt Westin (1923–2011), gift 1949 med civilingenjör Bengt Christiansson (1917–2009).

Siv Westin (1924–2009), gift 1947 med direktör Paul Edvard Troborg (1910–1994). Hennes barn är Thomas (1950–1978) och Per-Olof (född 1953).

Faderns syskon:

Betty Westin (1888–1970), gift med verkmästare på Westins ateljé, David Person. 

Nelly Westin (1893–1950), gift med sjökapten, AB Nordstjernan, John Söderman. 

Asta Westin (1895–1973), gift med disponent på Ströms herrekip. Knut Anberg. Barn: Kerstin Margareta (född 1935).

Robert hade även fyra halvsyskon från ett tidigare äktenskap.

Moderns syskon:

Rut Johansson (född Vesterberg, 1886), gift med båtbyggare Petrus Herman Johansson. 

Rostil Vesterberg (född 1892).

Pers far- och morföräldrar:

Farfar: August Westin (1853–1895), skeppare från Tjockö. Hans föräldrar var Magnus Westin (1812–1863), skeppare från Marö, och Britta Ersdotter (1811–1891), Rådmansö.

Farmor: Amanda Söderlund (1865–1943), först hushållerska, senare hustru till August. Hennes föräldrar var Jan Fredrik Söderlund (1835—1902), bonde från Rådmansö, och Josefina Berg (1829—1879).

Morfar: Per Olof Westerberg (1852—1920), skeppare och hemmansägare på Björkö. Hans föräldrar var Johan Olsson Westerberg (född 1822), fiskare från Rådmansö, och Brita Cajsa Jansdotter (född 1826), från Wätö.

Mormor: Anna Lovisa Jansdotter (född 1864 i Husby-Lyhundra). Hennes föräldrar var Jan Petter Jansson (född 1823), arrendator från Loharad och Maria Margareta Ersdotter (född 1827), från Frötuna.

Pers far Robert

Robert och hans tre systrar Betty, Nelly och Asta insåg, som så många andra, att enda möjligheten var ett nytt liv inne i Stockholm. Robert flyttade dit 1906 och satsade på en gravörsutbildning. Yrkesvalet tyder på en konstnärlig ambition och samtidigt någon som äger en stor kontrollförmåga och detaljskärpa. Fram till 1918 var han först elev, sedan stålgravör hos gravermästare Per Engström på Observatoriegatan. Utbildningen var lång och arbetssam, men satsningen gav verkligen resultat. Han kom 1921 att etablera en egen framgångsrik metallfabrik i Gamla stan, "Westins ateljé".

Bostadssituationen var krisartad i Stockholm, då stadens befolkning tredubblats på 50 år. Robert bodde under 1910-talet på Odengatan 100, en adress som flera släktingar också nyttjade. Även Pers mor Rudith skulle först ha flyttat in där, men det verkar som hon hade svårt för att lämna sitt Gräddö. Det blir först efter att Robert och Rudith gift sig i Rådmansö kyrka sommaren 1919 som Rudith följer med. Då flyttar de på hösten till Österlånggatan 24, 2 tr. i Gamla Stan, porten bredvid huset där Roberts firma etablerades.

Den trånga gatan var en av den tidens mest hektiska i Stockholm. Här fanns många av stadens segelmakerier, konfektionsaffärer och rederier, och området besöktes av många sjömän. Sannolikt kom de hit genom släktens kontakter bland skeppare och redare.

Westins ateljé var en gravyr- och guldsmedsfirma på 1920-talet. Till början gjorde man smycken, men tillsammans med sin svåger David Person, som varit elitgymnast, så började Roberts firma produktionen av medaljer och idrottsmärken. De hittade sin egen nisch med metallföremål som var lite billigare och av något enklare kvalitet än konkurrenten Sporrong. Firman börjar rulla på bra på 1930-talet när de blir leverantör till Svenska Gymnastikförbundet. När medaljkonstnären Sven Valfrid Sköld kommer in 1935 höjs statusen ytterligare och man gör bland annat medaljerna till Lingiaden med motiv kung Gustav V. Efter 1939 kommer också ordrar till minnesdekorationer och priser åt militära förband. De har 32 anställda 1945. Firman togs över av kamrer Erik Jarlebring efter kriget och 1970 köptes den upp av Sporrong.

Det är genom Roberts karriärmässigt modiga val som Per fick en stabil ekonomisk grund att stå på. Sammanhållningen inom släkten betydde allt för hur det kom att gå. Systrarna gifte sig rikt och Robert började målmedvetet bygga upp ett stort kontaktnät inom idrotten, frikyrkan, militären och med andra företagare. Det är denna starka viljan som senare kom att leda Per utöver både landets och sinnenas gränser.

1941 satsar Robert på att bygga ut en tjärfabrik i Järbo i samarbete med svärsonen ingenjör Bengt Christiansson, som specialiserat sig på en ny tillverkningsmetod. Fabriken gick knappt runt och lades ner efter kriget. Det blev ett stort bakslag i Roberts annars framgångsrika karriär. Kanske kan det bidragit till det tragiska slut Roberts liv senare kom att få.

Robert med sin son Per

Pers uppväxt och skolgång

Per får under sin uppväxt uppleva något av en social klassresa. På adressen i Gamla stan föds också Pers syster Britt 1923, och vintern 1924 flyttar familjen till Tjärhovsgatan 42 A, 3 tr. på Söder, där även systern Siv föds i december. Miljöerna i Gamla stan och på Söder var rätt så ruffiga vid denna tiden. Grundskolan Katarina Norra på samma gata ligger väl närmast till för Per. Han första tid på 1920-talet var nog ganska tuff och hektisk bland småbarnen i de trånga lägenheterna och på Söders skolgårdar. 

Det är under början av 1930-talet som det börjar gå bra för faderns firma, och familjen lämnar de bullriga stadsmiljöerna för det rika och prydliga villaområdet Djursholm i Danderyd. Efter ett par år på Burevägen 6 – ett slottsliknande flerfamiljshus – flyttar de på hösten 1934 in i sitt alldeles egna stora hus på Fritiofsvägen 5 i Djursholm. De skaffar hemhjälp, och till sin hjälp har de den nya tidens moderniteter som dammsugare och tvättmaskin. Pers skola här är troligtvis Djursholms Samskola, omtalad i Stockholm för sina "stroppiga" elever.

Från år 1932 var Robert ungdomsledare i KFUM och för Valhalla Missionskyrkas scoutliknande verksamhet för pojkar i 10–13-årsåldern, "Valhallapojkarna". Man hade sommarläger i Roslagen, och det var väl troligt att Per var med under något tillfälle. Åtminstone vistades man säkert med familjen i skärgården på somrarna bland släktingarna på Gräddö, Tjockö eller Blidö.

Våra Pojkars (SMU) "lagar" ger en bild av den moral som präglade missionskyrkan och dess ungdomsverksamhet. En medlem ...

Visar alltid vördnad för Gud och hans ord.

Lyder villigt föräldrar, ledare och lärare.

Talar alltid sanning och sviker aldrig sitt ord.

Är vänlig, uppmärksam och hövisk samt hjälper andra, särskilt de svaga.

Utför sitt arbete i hem och skola raskt, villigt och omsorgsfullt.

Har alltid gott humör, även i svårigheter.

Är ren i tanke, ord och gärning.

Är god kamrat och gör sin plikt utan tanke på belöning.

Är barmhärtig mot djuren och skickar sig väl i skog och mark.

Är sparsam för att kunna reda sig själv och hjälpa andra.

Det fanns då en annan sorts hierarkisk uppdelning av roller inom familjen och samhället än hur det ser ut idag. Lydnad, plikt och höviskhet sågs som närmast orubbliga dygder.

För Pers del kan Roberts engagemang i Missionskyrkan Valhalla (nu Immanuelkyrkan) ha haft flera olika betydelser. Förutom att bevistat ungdomslägren kan han förstås ha färgats direkt av pappans tro och innerliga religiositet. Kanske Per fick höra historier eller läsa om förhållandena i Kongo, Kina och Indien som missionärerna verkade i. Det finns dock inga uppgifter om att Per själv var aktiv inom kyrkan. Pers två systrar döpte sig när de var i tonåren en dag i februari 1939. Inom församlingen kunde man döpa sig i alla åldrar. Per gjorde det dock inte vid det tillfället, och det finns inga uppgifter om att han döptes tidigare heller. Kan det vara ett tecken på att han redan under tidiga år kände tvivel på att engagera sig inom frikyrkan?

Åren 1939–1943 studerade Per Westin på det exklusiva internatet Lundsbergs skola i Värmland, där han bodde på elevhemmet Forest Hill. Även systrarna kan ha gått där. Vanligtvis kommer man dit i 10-årsåldern, men Per kom sent och tog examen när han var knappt 22 år. Det var dyrt att gå på internat, och det var kanske först då som Robert hade skapat sig en tillräcklig förmögenhet. Internatet kan också ha varit en trygghet för fadern, genom att han hade barnen på en säkrare plats under krigsåren.

Lundsberg grundades 1896 efter modell från engelska pojkinternat. Skolan verkar för en strikt disciplinerad kristen, evangelisk uppfostran. Dit kom gräddan av den svenska överklasseliten. Adelssläkter som släkten Wachtmeister och flera medlemmar ur den kungliga ätten Bernadotte har under åren gått på skolan. Det fanns ingen kunglig person på plats när Per gick där, men idén om att han skulle ha släkt därifrån kan ju ha kommit av skolans ädla rykte.

Skolan präglas av kamratfostran och använder sig av en hierarkisk uppdelning av yngre/äldre elever. Det var ofta bråk mellan de olika elevhemmen. Hemresor gjordes endast två gånger per termin, så internatet blev som ett litet samhälle för sig med sina egna specifika regler och en tystnadskultur som kom att bestå även efter skolgången. Det fanns trots den hårda miljön stora möjligheter att knyta kontakter inför det fortsatta arbetslivet. I Pers efterlämnade adressbok blandas namn på adelspersoner och indiska gurus på sidorna. I maj 1943 tog Per examen samtidigt med bland andra Stig Klingspor och Jan Cappelen, som kom att bli stora företagsledare.

Var fanns Pers andlighet bland detta, frågar man sig. Någonstans måste ett frö ha såtts, och en längtan efter ett öppnare och djupare liv. I mars 1944 så håller Teosofiska Samfundet på Östermalmsgatan en föredragsserie om yoga. Den hölls av dansken biskop Otto Viking. Han var innan sin katolska karriär representant för vishetsläraren J. Krishnamurti och Adyargrenen inom teosofi i Norden. Varje vecka var det ett nytt ämne för föredragen: karma-, bhakti-, gnana- och "symbolisk" yoga. Intressant för våran del är föredraget den 29 mars, "Raja yoga". Det finns inget bevis för att Per medverkade, men det är inte helt osannolikt av han kan ha kommit ut därifrån med boken Raja Yoga av Vivekananda i handen. Det är den bok som verkligen kom att forma Pers sökande under hans första tid i Indien.

Mitt under brinnande krig, med början 10 juni 1944, gjorde Per Westin värnplikten (sommaren 1942 hade han också tjänstgjort, men fick sedan uppskov för studier). Han var befälselev på infanteriet och utbildade sig till korpral på plutonchefsskolan vid Gotlands regemente mellan april och september 1945. Under en tid var han gruppchef. Sommaren 1946 var det repövning. I början av 1950-talet skulle Per skulle sedan ha färdigutbildat sig till furir och förflyttats till Svea livgarde. Av de genomgående mycket goda vitsorden att döma fullgjorde han sin tjänst på bästa sätt. Man ser verkligen att Per satsade fullt ut på en karriär inom det militära. Inom släkten fanns det en del ingifta militärer och Roberts far var aktiv inom hemvärnet.

Enligt en källa hade Per fått en skada på överläppen orsakad av en explosion under värnplikten. Han ska också 1947 ha haft en lätt framåtlutad gång och han kom att använda sig av en käpp under sin tid i Indien. Det finns dock inget inskrivet om någon skada i Pers värnpliktskort. 

På valborgsmässoafton 1943 dör Pers far Robert på centrallasarettet i Stockholm, bara 52 år gammal. Orsaken var enligt dödsboken "8750", där den kalla sifferkoden står för förgiftning på icke naturlig väg under rubriken "suicidium". Fadern har med andra ord tagit sitt eget liv. Bara tio dagar tidigare hade Roberts mor Amanda avlidit. Av Roberts bouppteckning, som säger att "inget testamente kunnat påträffats", förstår man att allt kan ha gått hastigt till. Familjen bad om att få begrava Robert i Rådmansö församling där han växte upp. I nekrologen versen: "Jag vill det skall klinga en gång ibland. En klockton om ro i ett bättre land" (A. T. Gellerstedt).

Man förstår ju att det måste varit oerhört traumatiskt för barnen när ens far och farmor försvinner så plötsligt och tätt inpå varandra. Faderns död måste ha varit ett väldigt stort slag för familjen. Det blev en tid av uppbrott under en tid när det är viktigt med trygghet och säkerhet. Det är troligt att detta finns med i bagaget när Per senare väljer att lämna sitt gamla liv i Sverige bakom sig, för att 1947 bege sig till Indien.

Bouppteckningen visar att Robert arbetat till sig en förmögenhet som idag motsvarar ungefär 5,75 miljoner kronor. Han ägde tre fastigheter samt aktier och obligationer för stora belopp. Men han hade också skulder, främst från investeringen i tjärfabriken i Järbo, som drog bort ca hälften av hans tillgångar. Hela bohaget kom att säljas ut efter faderns död. Arvet gick till Rudith, men Per fick på något sätt senare en sjättedel av en av fastighetstomterna i Danderyd, visar hans egna bouppteckning.

Familjen stannar inte länge i det gamla huset. I september 1946 flyttar den kvarvarande familjen till ett nybyggt något mindre hus i Danderyd. Men även det blir något av en mellanstation.

Vad hände med familjen?

Modern Rudith bytte tillbaka till sitt gamla efternamn Westerlund. Hon flyttar 1948 till en vanlig enkel lägenhet i Norrtälje, där hon avled 1964. Norrtälje ligger nära Rådmansö där hon hade växt upp och där hon hade sina närmaste släktingar.

Pers syster Britt gifter sig 1949 med civilingenjör, senare direktör, Bengt Christiansson. Bengt hade tidigare varit gift och fick då dottern Boel. De fortsätter bo i Stockholm och hamnar senare på Strandvägen. Bengt har genom arbetet varit utomlands i Argentina, Polen och USA, och på 60-talet verkar även Britt befunnit sig utanför Sverige. De fick inte några barn. Britt Christiansson avlider i maj 2011 och är med maken begravd på Galärvarvskyrkogården på Djurgården.

Systern Siv gifte sig 30 mars 1947 med direktör Paul Troborg. Per närvarade vid bröllopet och den efterföljande middagen på ett exklusivt värdshus. Familjen fick två barn, varav Per-Olof (född 1953) är den ende nu efterlevande nära släktingen till Per (förutom Roberts syster Astas enda barn). Det är för mig okänt vad systrarna arbetat med. 1950 är Siv filosofie student, precis som Per var. Familjen förblir bosatta i Stockholm, och Siv Troborg avlider i oktober 2009. 

Porträttfoto 28 oktober 1940

Man märker nu av en tudelning hos Per. Vid sidan om den hårdare militärlinjen satsar han på studier i humaniora. På höstterminen 1943 börjar Per på Uppsala universitet, och titulerar sig då "kandidaten". Att han var filosofie studeranden behöver inte betyda att han läste just filosofi, det kan ha varit olika humanistiska ämnen eller samhällsvetenskap. Speciellt med Uppsala är att det fanns många möjligheter att fördjupa sig i texter om Indiens religions- och kulturliv, vilket tidigare under något tillfälle kommit att fånga Pers intresse. Efter ett mellanspel fram till krigets slut på plutonchefsskolan så återupptar han troligtvis studierna på hösten 1945. 

Indologi, läran om Indien, har en lång tradition inom Uppsala universitet. Redan i början av 1800-talet studerade man där Vedaskrifternas ursprungsspråk sanskrit. Språk- och religionsforskningen fokuserade främst på jämförande indoeuropeiska studier påverkade av den tysken orientalisten Max Müller och språkvetaren Georges Dumézil.

Per kunde på universitetet ha träffat några av de mest framstående forskarna som var verksamma i Sverige under denna tid. Indologen Kasten Rönnow intresserade sig för Vedaskrifterna och dess koppling till grekisk och indisk religion. Professor i religionshistoria var periodvis orientalisten Geo Widengren. Den danske adjunkten Hans Hendriksen studerade bland annat Rigveda och palitexter. Stig Wikander skrev om den indoeuropeiska religionernas symboliska tredelning och överförde teorin på det fornindiska eposet Mahabharata och den nordiska mytologin. Kanske läste Per professor Jarl Charpentiers bok "Indien – historia, religion, kastväsen" från 1925. Det stora intresset för indologi och jämförande forskning banade troligtvis vägen för att Per kunde få ett godkännande att få åka till Indien för vidare studier.

I samhället fanns också ett intresse för det orientaliska, vilket hade synts inom konst, design och filosofin sedan sekelskiftet. Den teosofiska läran förde på slutet av 1800-talet in nya idéer om andlighet och mysticism. Om teosofin initialt ägnat sig åt pseudovetenskapliga teorier, så kom den under 1920- och 30-talet att i allt högre grad ägna sig åt "den andliga resan inåt". Det gjorde att den närmade sig kristendomen i sitt uttryckssätt och därigenom kom att bli alltmer accepterad.

Teosofin märktes av rent påtagligt i Sverige under första delen av 1900-talet. Bland författare, konstnärer och adligt folk, även kung Oscar II, fanns intresse för det ockulta. Point Loma-grenen höll sommarläger på Visingsö under namnet "Raja Yoga-pedagogik" fram till 1930. Grundandet 1913 understöddes av kungen. Denna gren av teosofin ville dock rensa bort mycket av de mystika dragen, i kontrast till Adyar-teosofin, baserad på Annie Besants filosofiska arv. Adyar var stationerad i Madras (idag Chennai) och det var också där Teosofiska Samfundet i Östermalm hade sin ideologiska grund. Teosofins inflytande, kommer vi få se, följer med Per på olika sätt genom hans liv, och de personer han träffar och blir påverkad av har ofta sin bakgrund inom rörelsen.

Efter 1933 blev ockultismen och mysticismen alltmer uppblandad med idéer om raslära och nationalism. Enligt nazisten Himmler härstammade övermänniskorna arierna, med rötter i Tibet, ursprungligen från den mytomspunna ön Atlantis. Under 1930- och 40-talet fanns flera sådana teorier i omlopp som kom att färga både den seriösa och den pseudovetenskapliga forskningen.

Det började också komma skildringar från Indiens andliga spektrum som nådde en större publik, som t. ex. Paul Bruntons "A Search in Secret India" (1934), som skildrade vishetslärare, däribland Ramana Maharshi. Allt som allt gjorde det att bilden av Asien och särskilt Indien blev förknippad med andlig mystik och något arkaiskt, ursprungligt. Allt fler kom att söka sig dit för att hitta sina "andliga rötter".

Så sammanfattningsvis låg andlighet och mysticism definitivt i luften under Pers uppväxttid. Indologi och jämförande indoeuropeiska studier blomstrade som forskningsfält. Gränserna mellan kristendom och andra sorters religiositet blev också alltmer upplösta. Och efter krigets slut och Indiens självständighetsförklaring 15 augusti 1947, som (1950) slog fast åtminstone formella kriterier för demokrati, så fanns också en större öppenhet och möjligheter för Per att kunna få tillfälle att möta Indiens religiösa idévärld på plats.

Indien 1947–50

Efter sina studier i Uppsala universitet på filosofie kandidatnivå väljer Per att fortsätta sina studier i Indien på Banaras Hindu University (BHU) i Varanasi. Där är det tänkt att han ska ta sin magisterexamen under ett studieår.

Efter kriget och Indiens självständighet i augusti 1947 blev Varanasi en smältdegel för intellektuella och andliga sökare från hela världen. Liksom Almora i Himalayabergen, som lockade besökare när värmen blev för intensiv söderut, blev Varanasi vid den heliga floden Ganges en naturlig utgångspunkt för pilgrimsresor till tidens stora andliga ledare: Sri Aurobindo, Ramana Maharshi, och i viss mån Sri Anandamayi Ma. Där, längs Ganges stränder, samlades sadhus (hinduiska asketer) som gav en mycket djupare inblick i det dagliga religiösa livet än vad Per någonsin kunde få av studierna i Uppsala.

Den 27 maj 1947 beviljas Per att resa till Indien genom Kungliga Universitetet i Uppsala. Intyget var gällande för 1 år. En av Pers anteckningar visar att han hade varit i Indien sedan 20 november 1947, vilket kan stämma, då planeringen med visum och annan pappershantering kunnat tagit några månader innan avfärd.

Troligen kom Per med regulärflyg, vars trafik hade kommit igång snabbt efter andra världskrigets slut. Flygbolaget SAS bildades 1946. Det behövdes några mellanlandningar, troligen i bland annat Amsterdam och Istanbul, och det tog längre tid att flyga då, men egentligen var det inte mycket svårare än idag. Även missionärsflyget Ansgar hade några flygningar till Indien varje år.

Banaras Hindu University i Varanasi grundades 1916. Det var det första och största universitetet med eget internat i Indien, så det faller sig naturligt att Per hamnade just där. Huvudcampuset är placerat nära floden Ganges, i södra ytterdelarna av Varanasi. Troligtvis studerade Per på det som då hette "Indian Religion and Philosophy", med kurser i främst hinduiska, men också jain och en del buddhistiska praktiker och filosofier.

Skolan vill främja studier av forntida indiska shastra, sanskritspråk och sanskritlitteratur och "ta bort missuppfattningarna om religion, andlighet, astrologi och tantra från samhället". Man vill lyfta fram den hinduiska kulturen och religiositeten som särskilt framstående och betydelsefull. Det finns ett drag av hindunationalism över skolan än idag.

Bland västerlänningar som studerade vid skolan under Pers tid fanns Judith Tyberg (1902–1980). Hon var f. d. teosof, etablerad sanskritforskare och sedemera yogi under namnet "Jyotipriya". Hon beskriver mötet med BHU, och hennes intentioner med att komma dit, på ett liknande sätt som det kan ha varit för Per. Hon lämnar USA för att, liksom honom, fullfölja en magister. Men i sin dagbok uttrycker Tyberg sina känslor för ett annat, djupare mål – andligt sökande. Hon letade efter "Vedas förlorade hemligheter och auktoritet". Tyberg tycker de torra studierna hemmavid var för starkt påverkade av Max Müller och andra orientalister, och saknade ett element av djupare andlighet och förståelse. Hon menar att den bara presenterades som "en sorts naturlyrik" eller som en "intressant kvarleva av barbarism". Hon blir dock besviken när hon på plats ser att samma idéer fått fäste på BHU.

Men, skriver Tyberg i dagboken, på kursen i Indien träffar hon en engagerad föreläsare vid namn Arabinda Basu. Han ger henne en bok av Aurobindo, "Secret of the Veda". Hon läser den hela natten och blir som förtrollad av boken. Hon vill resa vidare i Indien på pilgrimsfärd. Tyberg ska därefter ha spenderat två månader hösten 1947 på Aurobindos ashram. Där, den 24 november, beskriver hon andliga upplevelser med ord som "Jag bara kände Gud", "elektriska krafter", "utsträckta i evigheten", och "jag kände verkligen vad min själ var". Efter dessa livsomvälvande upplevelser ska hon sedan återkommit till Varanasi och fullgjort sin magisterexamen. 

Om Per Westin träffade Judith Tyberg så hände det troligtvis när hon kommit hem i december 1947 från Aurubindos ashram. Kanske fick hon i så fall inflytande på hur Pers andliga bana kom att gå. Tanken att lämna de torra studierna och bara följa sitt hjärta för att få direkta andliga upplevelser under en pilgrimsresa kan ha lockat Per. Han kan ha hört om de andliga upplevelser Tyberg fått och hur de gav henne en ny dimension och kraft till hennes fortsatta studier. Kanske var det ursprungligen det Per sökt när han senare vågade sig ut på nya vägar? Skillnaden mellan Tyberg och Per är att, när hon fick ny kraft till studierna, ser Per sig tvungen att avbryta dem tvärt för att få verklig andlig kunskap

Det finns vissa citat i YouTubefilmer och liknande osäkra källor som nämner att Per ska ha besökt Aurobindos ashram. Han ska ha sagt att "Aurobindo var den största personligheten han mött, och Ramana Maharshi var den största icke-personligheten han mött". När eller i vilket sammanhang en resa dit skulle skett är dock okänt för mig.

Den som lockade Tyberg till Indien var den (till och med januari 1948) dåvarande rektorn på BHU Sarvepalli Radhakrishnan (1888–1975). Han var starkt influerad av Vivekananda och var en vän av den ickedualistiska filosofin Advaita Vedanta. Han var också en utpräglad försvarare för det hinduiska inom religion och politik. Ändå verkade han oförtrutet för att skapa broar mellan österländskt och västerländsk filosofi. Radhakrishnan är en av de mest inflytelserika forskarna i komparativ religion och filosofi under 1900-talet. Det kan ha haft betydelse för att Per fick resa till just BHU. Om han undervisade, kunde han förstås också fått ett direkt inflytande på Per.

En annan lärare som var på BHU 1947–48 var Charles A Moore (1901–1967), professor i komparativ filosofi. Han har i sin forskning jämfört indisk och västerländsk filosofi, och menar att den indiska är baserad på religiositet och går "ett steg längre" i allt för att därigenom kunna hitta det slutgiltiga, "ultimata perspektivet". Det märker han i hur intuition går före förnuftet, i teorierna om ahimsa (icke-dödande), asketismen vad gäller karmalagen, och i den ultimata räddningen från lidandet, moksha. Just detta att dra saker till sin spets är något som vi kommer få se Per leva ut under sin tid i Indien. Han tycks vara en person som vågar utmana sina gränser och som samtidigt är utrustad med en järnhård vilja och ett starkt kontrollbehov som gör honom kapabel till att också kunna överskrida invanda föreställningar.

Kanske kunde föreläsare som Basu, Moore och Radhakrishnan påverkat Per att gå utöver de invanda föreställningarna, och de kunde givit en djupare bild av Indiens andlighet som fångade upp studentens längtan efter något som saknats i studierna hemmavid. Möten kunde skett med elever och lärare som diskuterat religion och andlighet på ett öppnare sätt, utan att låta det akademiska skyla det innerliga andliga liv som låg bakom orden i de studerade urgamla religiösa skrifterna.

Troligtvis hade Pers fars tro och engagemang i Valhalla missionskyrka, och sedan hans tragiska bortgång, ställt Per inför livets obegriplighet och hur man ska hantera dess innersta frågor. Men Per kände nog inte att det kristna alternativet passade honom eller gav fullständiga svar. Han kan då ha sökt sig till andra alternativa vägar till andlighet. Kanske var studierna, liksom för Tyberg, bara en förevändning för att kunna möta Indiens andlighet – och sig själv – på ett direktare och en djupare nivå än vad han tidigare kunnat göra.

-

Pers lärobok i Sanskrit

I vår fortsatta berättelse om Per Westins liv kommer vi till den del där källorna blir mer andligt färgade. Det finns en lång tradition i Indien av så kallade hagiografier, som gärna överdriver eller skönmålar händelseförloppet i syfte att understryka den upphöjdhet med vilken "helgonet" levde och verkade. Det är svårt att isolera eller komma ifrån dessa mytomgärdade element i källorna.

De källor som hänvisas till i fortsättningen är till största delen hämtade från The Mountain Path, en kvartalsvis utkommande tidskrift publicerad av Sri Ramanashramam. Det handlar om kortare artiklar om Swami Ramanagiri skrivna av lärjungar till honom. En är av pseudonymen "A Chela" från 1980 (1) och en annan av professor K. C. Sastri från 1986 (2). Förutom dessa har också David Godman, författare till böcker om Ramana Maharshi, publicerat ett utförlig kapitel om Ramanagiri i sin bok "The Power of the Presence, Part Two" (3). I boken, och liknande blogginlägg, sammanställer Godman material från de nämnda källorna tillsammans med utsnitt av Sunyatas bok "Dancing with the void" (4), i vilken Ramanagiri har fått ett eget kapitel. Det finns också två källor som ger andra eller unika uppgifter: 'A pilgrimage, del 2' av Dennis Hartel (5), och ett Facebookinlägg från 11 oktober 2018 (6).

Här är ett exempel på biografisk skildring av K. C. Sastri, som väver in tveksamma fakta och betonar hur snabbt Per ville lämna det akademiska livet bakom sig och ägna sig åt sina andliga övningar:

Born into a princely family (he was related to the King of Sweden) in 1921, Swami Ramanagiri was an only child. Coming across the book Raja Yoga by Swami Vivekananda he was able to at once, grasp and practice the truths contained in it. He waited for a suitable opportunity to come to India. As soon as the war ended, in 1949, he came and studied philosophy in Benares Hindu University. It was not long before he realised that the Ultimate Reality lay not in study but in practice. He gave up his studies, renounced property worth more than eight million and took sannyasa. (2)

Man får en bild av att Pers alla studier bara gått ut på att realisera den ultimata sanningen. Han äger en fantastisk förmåga att begripa andliga sanningar och är som driven av en gudomlig kraft att snabbast möjligt kunna praktisera yoga och ägna sitt liv till att bli sannyasi, en hinduisk munk. I själva verket hade han ju studerat länge på universitetet i Uppsala, och troligen fått goda vitsord därifrån med tanke på att han fick möjligheten att studera utomlands. Kanske tänkte han sig en karriär inom universitetet. Förmodligen var han också rätt osäker om vad han ville med sitt liv, och tog till filosofi och religion för att ta reda på det. De kulturella mötena med Indien blev säkert avgörande för hur hans utveckling kom att bli. De biografiska skildringarna känns ofta färgade av viljan att se Pers liv som determinerat till andlig upplysning, och tar inte gärna med de ickereligiösa elementen.

Per Westins inspirationskällor

Inspirationen till Pers filosofi kom från flera olika källor. Per kom aldrig att bli någon renlärlig advaitamunk i sin förmedling till sina lärjungar, utan han använde sig av en blandning av visdomarna som han hämtat från sina främsta inspirationskällor: Vivekananda, Sunyata och, i en allt högre grad, Ramana Maharshi.

Swami Vivekananda

Swami Vivekananda (1863-1902) var en av nyckelfigurerna i spridandet av yoga och vedanta i väst. Han gjorde djupt intryck som karismatisk föreläsare på "Parliament of Religions" i Chicago 1893. Han var Ramakrishnas främsta lärjunge, men tog innan dess starkt intryck av rörelsen Brahmo Samaj (som motsatte sig polyteism och kastrestriktioner och strävade efter en universalistisk tolkning av hinduismen) och västerländsk esoterism. Som produktiv författare och föreläsare blev han en av de mest inflytelserika hinduiska teoretikerna och främjade möten mellan öster- och västerländsk religiositet.

Källorna nämner specifikt Vivekanandas bok "Raja Yoga" som en stor inspirationskälla för Per Westin. Det är en praktisk handledning i att realisera den gudomliga kraften inom oss. Denna bok var allmänt spridd i västvärlden och kunde ha kommit i hans ägo på väldigt många olika sätt, kanske redan i tidiga år. Som vi sett är ett alternativ det föredrag om Raja Yoga på Teosofiska Samfundet som hölls våren 1944.

Bokens försättsblad sätter an tonen:

VARJE SJÄL ÄR POTENTIELLT GUDOMLIG. MÅLET ÄR ATT MANIFESTERA DETTA GUDOMLIGA INOM OSS, GENOM ATT KONTROLLERA DEN YTTRE OCH INRE NATUREN. GÖR DETTA ANTINGEN GENOM ARBETE, ELLER DYRKAN, ELLER PSYKISK KONTROLL, ELLER FILOSOFI, AV EN, ELLER FLERA, ELLER ALLA DESSA [sätt] – OCH BLI FRI. DETTA ÄR HELA RELIGIONEN. DOKTRINER, ELLER DOGMER, ELLER RITUALER, ELLER BÖCKER, ELLER TEMPEL, ELLER FORMER, ÄR ENDAST SEKUNDÄRA DETALJER.

Detta betonande på kontroll och behärskning, samt ett avståndstagande från dogmer och ritualer, var säkert viktigt för Per när han sökte nya vägar och trygghet efter tiden av uppbrott.

Kortfattat är Swami Vivekanandas bok om "Raja Yoga" hans tolkning av Patanjalis "Yoga Sutras", en samling sanskrittexter om Yoga skriven på 400-talet evt. Den är tydligt anpassad för en västerländsk publik. Boken, publicerad 1896, blev en omedelbar framgång och var mycket inflytelserik för förståelsen av yoga i väst.

Till skillnad från den kroppsligt inriktade yoga vi känner till idag, fokuserade Vivekanandas tolkningar på kunskapsmässiga insikter. Författaren broderade ut Yogasutrorna, och inkluderade andra element från traditionell hinduism, men också idéer från västerländsk vetenskap, idealism, neovedantisk esotericism, ockultism, teosofi, transcendentalism, mesmerism och unitarianism.

Centralt i boken är tanken att erbjuda ett praktiskt vetenskapligt baserat sätt att förverkliga den gudomliga kraften inom oss. Går man metodiskt tillväga, så kommer resultaten infinna sig på samma självklara sätt som efter vilken annan vetenskapligt utprovad metod som helst. Skillnaden är bara att detta rör det andliga området. För den praktiskt lagde Per måste denna vetenskapliga inställning till andlighet varit särskilt tilltalande.

Författaren De Michelis har iakttagit tre övergripande modeller som löper genom boken:

1. "Prana-modellen" påverkades starkt av mesmerismen, populär vid sekelskiftet. Prana är den centrala livskraften, som kan kontrolleras genom Raja Yoga. Ackumuleringen av prana leder till befrielse och främjar hur snabbt man når dit. Andningsövningar har en nyckelroll i denna modell.

2. "Samadhi-modellen" fokuserar på sinnets kraft och är påverkad starkt av transcendentalism. Yoga blir här en resa för sinnet tillbaka till dess ursprung med hjälp av meditationsövningar. Sinnet är bara en liten del av det "universella sinnet", och genom att dra tillbaka sinnet leder det därför till samadhi.

3. "Neoadvaita-metoden" handlar om att lämna åt sidan alla ansträngningar och försök att uppnå något, för att istället befinna sig i ett helt transcendentalt tillstånd. Detta tillstånd nås i det sista steget av samadhi och är lika med den fullständiga identifieringen med purusa - "Det Enda", även kallat "Det Absoluta" eller "Självet".

I Pers förestående praktik ser jag många likheter här, både i hans kommande bruk av andningstekniker och med advaitan i form av Ramana Maharshis tekniker. Här fanns redan grunden som gjorde att mötet med Pers visdomslärare kunde få den stora effekt den fick. Han var redan bekant med idéerna om identifieringen med Det Absoluta innan resan, och fick därigenom en grund inför sina kommande möten med visdomslärare och den ickedualistiska advaitafilosofin.

Sunyata

Alfred Julius Emmanuel Sörensen (1890–1984) var en dansk trädgårdsmästare som vid ett besök i England fick en inbjudan till att besöka Indien av poeten Rabindranath Tagore. Han kom under namnet Sunyata att stanna 40 år i Almora bland de Himalayanska bergen. Almora var och är än idag en magnet för andliga sökare som söker ro och en djupare andlighet, från Swami Vivekananda till grupper av beatniks på 1960-talet. Vivekananda beskrev platsen som att "dessa berg är förknippade med de bästa minnena från vår ras" där man blir "lugn av meditation och av frid".

Men det är inte där utan i Varanasi, då kallad Benares, som studenten Per av en slump ska ha träffat på den danske mystikern när han gick längs med flodstranden. Sunyata ska ha matat en åsna med sin egen överblivna mat, och mystikerns generositet hade imponerat på Per. Berättelsen är återgiven i ett kapitel dedikerat Ramanagiri i boken om Sunyatas liv, "Dancing with the void". Sunyata beskriver Per som civiliserad, respektabel och balanserad, med ett utseende likt en akademiskt lärd person. Han kunde vid denna tid inte märka av den TBC Per senare skulle komma att drabbas av.

Mötet med honom var en verklig lyckträff, då Sunyata är en fascinerande person med ett brett kontaktnät. Sunyata kom att under sitt liv personligen träffa många prominenta indier, såsom Mahatma Gandhi och familjen Nehru. Han bodde granne med buddhisten Lama Govinda och besökte eller fick besök av andliga personligheter som Swami Ramdas och Neem Karoli Baba. Till Ramana Maharshis ashram reste han vid fyra olika tillfällen mellan åren 1936–46. Av Ramana ska han (enligt Paul Brunton, som vidarebeordrade orden) blivit kallad för "a rare born mystic" och i hans närhet fick han bestående insikter. Samtidigt som han var en person som hade en förmåga att smälta in och trivas i de mest högdraget sociala sammanhang, var han en asket som i första hand "predikade" vikten av tystnad och kontemplation. Han bodde i sin grotta med skylten "No visitors - silence". 

Ska man våga karakterisera honom filosofiskt ligger han kanske närmare buddhism, men han använde flitigt hinduiska koncept och termer hämtade från t. ex. advaita vedanta. Här finns även drag av västerländsk filosofi, teosofi, Jungs psykologi och mysticismen hos den danska tänkaren Martinus.

Sunyata var visserligen utbildad och beläst inom flera områden, men kallade något spefullt vanlig bildning för "headucation". På liknande sätt använde han sig av ett besynnerligt språk i sina texter som mer liknade en flödande bäck av ord utan riktning och slutmål. För Per måste det ha varit en uppenbarelse av ett annorlunda sätt att förhålla sig till ord och lärande, som kan ha bidragit till att han valde en annan inriktning än den akademiska. Här fick Per möta en verklig mystiker som blev en vän för livet.

Sunyata ger oss en inblick i sin bok (4) hur en mystiker eller självförverkligad upplever världen. Han hänvisar till hur den kristna mystikern och författaren Evelyn Underhills (1875–1941) definierat mysticism, vilket kan ha påverkat framställningen:

- en mystiker har vaknat in i den total föreningen med Verkligheten, eller strävar åtminstone efter den.

- I mystikerns enhetsmedvetande finns ingen känsla av personlig eller individuell identitet, inget jag eller mitt, och ändå är det en form av bevittnande medvetenhet. Man befinner sig i en slags "tillgiven avskildhet" där inget mentalt särskiljande eller bedömande sker. Bara självmedvetandet är säkert och står fast.

- allting upplevs som perfekt och harmoniskt, och inget känns onödigt eller dåligt - "All is well".

- kärlekens kraft genomtränger och transcenderar allting. Gud/Självet/Nåden omsluter oss och "vi lever, rör oss och har vårt varande i Gud".

- Den Ende ger oss den ickedualistiska upplevelsen av "the non-thing-ness". Att känna Gud är att vara Gud.

- fullständig acceptans för allt som livet för med sig. Konflikter och lidande är som "vågor på en lugn ocean".

- ingen dualism mellan kropp och själ. Det finns skillnad i grad, men inte i essens. När medvetandet blir upplyst, blir också kroppen det. Det kan ses på en självförverkligas aura, som lyser av visdomens ljus när egot överlämnat sig fullt ut till Självet.

- en mystiker är "carefree, age-free and ego-free". Mystikern har transcenderat tid och rum och hamnat i en "ny dimension" där glädje, kärlek och empati råder.

- alla kan bli upplysta och känna glädjen och nåden som kommer av visdomens väg. 

Som nyvunna vänner gick Per och Sunyata runt i Varanasi för att träffa och se heliga personer och platser. En helig man, sadhu, gav Per namnet "Sri Hanuman", efter den indiska apguden. Det gjorde stort intryck på honom. Per åkte sedan på våren, när värmen blev för stor i Varanasi, på besök till Sunyata för att bo vid hans grotta i Almora.

Sunyata beskriver Per som en person som var i stort behov av att kasta av sig det gamla och öppna upp. Både kläder och ego åkte av, uttrycker Sunyata det som, på sitt alldeles egna poetiskt målande (och oöversättbara) sätt:

He imbibed the gracious solitude in the pure, Krishna blue akasha realm, while Paramhansa wings grew and unfurled. He had the psychological urge towards stark openness and nudeness. It was the need of being natural, without the rags of ego deceit, artificial respectability or artistic hiding. In this purity, the mental fig leaves become positively indecent or a kind of vulgar prudery.

Mest tycks Per ha varit för sig själv i Almora, i meditation eller bara inkännande naturen. Sunyata såg en andlig potential hos honom – en "speciell svensk ockultism och intensiv längtan efter att realisera Sanningen".

Per och Sunyata hade kontakt brevledes under hela Pers fortsatta tid i Indien. Ett sätt att märka av inspirationen från Sunyata är på den stora blandning av religiösa ord de båda använde sig av och sättet att tala om sig själv i tredje person. Istället för "jag" skrev Sunyata "vi", och Per kallade sig själv för "dåren".

Dikshagurun

Åter i Varanasi ska Per ha känt ett starkt kall att ägna sig åt yogan på heltid. Per ska enligt källorna (1, 5) ha läst mycket religiös litteratur i Almora, vilket fick honom att vilja lära sig Upanishadernas lära av en kvalificerad guru. Förmodligen söker han då upp samme man som gav honom namnet "Sri Hanuman". Denne hade dock stränga krav för att kunna få studera skrifter under hans övervakande. Då gurun bara lärde ut läran till andra sannyasis, så var Per tvungen att först bli en sådan.

Initiationen, dikshan, innebar att Per fick iklä sig den ockragula tiggarmunkdräkten och raka av sitt hår. Hans dikshaguru sa åt honom att han hädanefter aldrig fick önska något för egen del och bara acceptera det som erbjöds honom. Han var tvungen att avsluta de akademiska studierna och avsäga sig det han ägde. Det ska enligt K.S. Sastri har rört sig om "egendom värd mer än åtta miljoner", en annan källa (3) lägger till "dollar" på det.

Dagen efter dikshan berättas det (1, 3) hur Per gått förbi en väns hus, men vännen kände inte igen honom längre. Ovetande om att munken är hans vän, ger han honom några ruttna bananer. Det blir Pers första donerade mål mat (bhiksha) som munk. Dagen därpå står en soldat utanför ett kungligt palats och bjuder in honom. Det var en tradition att bjuda in den första sannyasi som de ser framför palatsporten till en kunglig middag och att ge honom tackgåvor.

När Per därefter berättar om dessa situationer för sin dikshaguru, säger han att Per ska känna likgiltighet inför dessa ting eftersom mat bara är till för kroppens överlevnad. I fortsättningen, säger gurun, ska Per aldrig mera hantera pengar, utan bara leva på allmosor och aldrig be om någonting.

Hur det gick till när Per avsade sig sina pengar eller om till vem han gav dem berättas ingenting. Per hade naturligtvis inga 8 miljoner som han plötsligt gav bort. Arvet från fadern gick till Pers mor som fortfarande levde. Troligtvis kom pengar ändå honom till del efter försäljningen av fastigheten de tidigare bott i, men det kan inte varit frågan om några jättesummor han hade tillgång till på plats i Indien. Ett tänkbart scenario kan ha varit att det var resekontanterna han avsade sig, genom att skänka dem till ett närbeläget tempel.

Vid sin död 1955 var faktiskt Per en förmögen man. Enligt bouppteckningen ägde Per en sjättedel av fastigheten Sleipner 9 till ett värde av 80 333 kr. Obligationer, livförsäkringspengar samt 793 kronor på banken gav tillgångar på 111 753 kr. Då Per tagit flera lån mot säkerhet från fastigheten och även hade en skuld gentemot sin mor på 10 000 kronor, så blev den slutliga behållningen i tillgångar vid Pers död 51 434 kronor. I dagens penningvärde (2024) är det 922 625 kronor, alltså nästan en miljon kronor.

Fastigheten var visserligen en låst tillgång, men gav honom en ekonomisk fördel genom möjligheten att använda den som inteckning för lån. Per hade gjort flera lån på detta sätt. Tyvärr är de odaterade i bouppteckningen, men det är väl inte osannolikt att några av dem gjordes under tiden i Indien.

Bouppteckningen visar klart att Per som munk inte avsade sig allt han ägde. De höga nämnda beloppet ska man nog se som en skröna, till för att understryka vikten av att Per gjorde stora uppoffringar för ett nytt, andligt präglat liv. Att han som munk aldrig hanterade pengar låter också väl osannolikt. Han behövde ju resa och inhandla nödvändiga artiklar ibland. Oavsett sanningen bakom historierna är det väsentliga ändå att Pers stora ambition nu var att leva ett enkelt liv där han ägnade sig fullt ut åt andlig utveckling.

Ramana Maharshi

Ramana Maharshi var en indisk hinduistisk mystiker och helgon som levde 1879–1950. Född in i en brahminfamilj visade han tidigt ett intresse för andlighet. Han läste gärna skrifterna av de sextiotre Shivahängivna poet-helgonen som kallas Nayanars. Som ung man upplevde han en djup andlig upplevelse efter att ha överväldigats av dödsrädsla. Han frågade sig "Vem är det som dör?" och kom fram till att det bara är kroppen och tankarna som dör. Det sanna Självet är evigt. Efter denna upplevelse flyttade han till Tiruvannamalai, nära det heliga berget Arunachala, för att först utforska självet i tystnad och meditation. Efter ett tag fick han lärjungar och ett ashram byggdes successivt upp.

Kärna i Ramanas lära är självinsikt, dvs ett djupt självgranskande, "self-enquiry". Han uppmuntrade sina följare att ställa frågan "Vem är jag?" för att upptäcka det sanna jaget bortom sin fysiska kropp och sinnet. Så heter också hans mest kända bok, på Tamil "Nan Yar?", som bygger på en samling av frågor och svar om livet och som publicerades första gången 1923. 

Ramana Maharshi blir nu den viktigaste personen för Per och den som visar vägen för hur hans fortsatta andliga inriktning kommer bli. Per blir nu väldigt seriös och religiöst inspirerad i sin praktik. Senare kommer vi få se hur Per får andliga visioner av sin lärare som leder honom till ett genombrott på en strand i närheten av Madras. Där glömmer han bort både sig själv och världen och allting kommer i ett nytt ljus. Vad han får uppleva kommer att påverka honom resten av hans liv, och i tacksamhet till sin lärare byter han sitt namn till Ramanagiri och menar att varje andetag han tar är förordat av honom. Bhagavan, som han vördnadsfullt kallar sin lärare, blir som en far som han nästintill dyrkar som en gudom.

Fastän Per praktiserat Raja Yoga i flera år, ska han genast känt en attraktion till atma vichara – självundersökningen som var Ramana Maharshis metod genom frågan "Vem är jag?" (3). Det handlar om en djup introspektion där man undersöker varifrån ens tankar och känslor kommer. I slutändan ska det leda till att Självet, Atman – det sanna jaget – tar kommandot, och man inte längre styrs av egoistiska strävanden och tankar. Ramana gjorde ibland liknelsen om en spindel som drar in sitt nät (sinnet) i sig själv (Självet). Pers dikshaguru ska ha godkänt denna nya andliga inrikting och menat att Ramana Maharshi var hans sanna guru.

I Pers ashram finns en manual på sanskrit som Per ägt kallad "Sri Raman Puja Vidhanam," vilket betyder "Ritualen att tillbedja Sri Raman" med tillägget "och de tusen hymnernas namn på Sri Raman". Det är alltså en regelrätt tillbedjansbok tillägnad Ramana Maharshi, som innehåller olika renings- och offerritualer som ska utföras i total hängivelse till gurun. Hur mycket Per gick in för detta vet vi ju inte, men det ger ändå en känsla av vilket spår han var inne på i sin relation med gurun. Det är nästan som att han söker upp en sträng far att lyda. Ramanagiri kan ju också betyda "Ramanas son". I citat från Per förekommer ofta familjetemat, far-son eller mor-son, som symbolisk omskrivning till Pers hängivna dyrkan.

Efter att Sunyata introducerat honom om Ramana Maharshi ska Per åkt från Almora till Tiruvannamalai. Enligt källorna ska han ha kommit dit runt den 17 januari 1949. Efter 40 dagar på plats i ashramet fick Per en upplevelse av andlig upplysning i Ramanas närvaro. Det ska ha skett på högtidsdagen Maha Shivaratri den 25 februari 1949, en gynnsam dag som betecknar den himmelska föreningen mellan guden Shiva och gudinnan Parvati. Enligt en källa (6) ska den form av upplysning han upplevde varit en s.k. Samprajnata Samadhi. Det en form av kognitiv absorption under djup meditation som kännetecknas av en intensiv koncentration och ökad medvetenhet. Det för med sig en djup känsla av enhet, frid, klarhet och inre stillhet.

Per ska försökt att ge en beskrivning av vad som skedde denna dag, och vad det förde med sig (3):

Jag vet ingenting, och det "jag" som vet är inget annat än en okunnig dåre. Jag tror, ​​när jag inte tänker, att jag inte har något slut och ingen början. Det som tänker måste ta tusentals födslar. När 'jag' finns, är Han inte; när Han är, är jag inte.

--

När jag undersökte källorna kring Per Westins besök hos Ramana Maharshi upptäckte jag ett problem: det fanns inget konkret bevis på att Per faktiskt träffat den levande Ramana. En oberoende källa bortom historieberättandet saknades för att bekräfta detta. Vad sa källorna egentligen?

Sunyata, som stod Per nära, nämnde inte direkt något möte mellan dem, utan endast att han introducerat Ramana för honom och att han fått upplysning "i och genom" gurun. I boken Dancing with the Void står det i en fotnot att Per träffade Ramana, men fotnoten verkar ha skrivits av de två redaktörerna, inte Sunyata. Där nämns att Per intensivt praktiserade Ramana Maharshis "Vem är jag?"-teknikoch fick en upplevelse av Självet efter 40 dagar "i Bhagavans närvaro". De säger också att Ramana gav honom namnet Ramanagiri.

K. C. Sastri skriver att Per besökte Arunachala och "genast drogs till 'den Stora magneten' , Bhagavan Ramana". Han säger att Per följde Ramana Maharshis väg, "utlagd" av honom, och att Per genom hans nåd uppnådde förverkligande inom 40 dagar. Resultatet presenteras som en "händelse" som Per sedan beskrev med orden "Den dagen blev jag en dåre!". Men inga detaljer om något fysiskt möte framkommer. Sastri nämner inte heller den kommande upplevelsen på stranden i Madras, så i princip skulle han i sin text ha kunnat förväxlat den händelsen med den på ashramet. Andra källor som 'A Chela' och David Godman återger heller inget specifikt eller nytt.

Per själv, då? I ett brev återgivet av Godman (3) skriver Per att det han lär ut är "det sätt som Sri Ramana lärde ut i tystnadens dagar vid foten av det heliga Arunachala". Men en tid efter Ramanas död börjar Per få återkommande visioner av gurun, vilka han beskriver som verkliga möten. Per kunde ha besökt platsen eller berget Arunachala, men inget band honom till ett besök på ashramet.

En textruta av V. Ganesan i The Mountain Path från 1994, återgiven i bild ovan, beskriver bland annat att Per ska ha sett Ramana och nått "permanent förverkligande", men det finns inga källhänvisningar till dessa uttalanden.

Jag sökte igenom alla som varit på ashramet under perioden 17 januari till 25 februari 1949 i "Letters from Sri Ramanasram" med flera böcker. Man skriver ingående om Ramanas sjukdomstillstånd, cancern som behandlades med en mindre operation på armen 2 februari 1949, och hur det gradvis blev sämre fram emot hösten. Inga dokument nämner en svensk eller europé som kunde passa in på Pers beskrivning. Västerländska besökare som Mouni Sadhu (i den fina boken "In Days of Great Peace") eller Thelma Benn m. fl. hade tyvärr inte lämnat några detaljerade skildringar om församlingen.

Ethel Merston fångade mitt intresse. Hon var vän med Sunyata och hade ett flertal kontakter bland västerlänningar i Indien. Merston var djupt involverad i mystiken hos Gurdjieff, Ouspenski och Krishnamurti. Hon hade i Indien kontakt med en fransman, Henri Le Saux, som kallade sig Abhishiktananda.

I en bok om Abhishiktananda, "The Cave of the Heart", läste jag att han hade varit på ashramet i januari 1949. Där stod dock inte mycket mer än att det inte varit någon större upplevelse för honom. En fotnot till ett citat av Ethel Merston visade att citatet var hämtad från hans bok "The Secret of Arunchala", och i den boken fanns en mycket mer ordrik beskrivning av fransmannens första möte med Ramana. Det var där jag slutligen fann beviset på att Per Westin verkligen varit på plats i ashramet, daterat genom Merstons dagboksanteckning: 24 februari 1949, med Le Saux's korta ord "also a Swede". Författaren beskriver här församlingen runt Ramana:

(...) this gathering of devotees, their attitude and their recollectedness made quite as deep an impression on me as did the person of the Maharshi. Some of them in particular seemed to be established in an extraordinary state of inner concentration. Among these I noticed a young Englishman, who was dressed in the robes of a Buddhist monk with one shoulder bare, also a Swede, and especially one young man from North India, whose face wonderfully reflected the intensity of his inward gaze.

Detta fynd är visserligen kortfattat – det enda som nämns är att en svensk som satt i djup koncentration var närvarande – men jag anser ändå att det är en otvetydig bekräftelse på Pers närvaro. Hittills hade inget annat dokument gett ett riktigt bevis för att Per och Ramana faktiskt möttes. Ingen annan källa, vare sig Sunyata, K. C. Sastri eller redaktörer som Godman, gav den klara informationen vi behövde. De texter som nämnt Per hade antingen redigerats eller var vaga och fokuserade mer på Pers andliga resa snarare än ett konkret möte.

I slutändan blev det alltså en notering från en person som inte var direkt kopplad till Per, som kom med det efterlängtade beviset. Trots att det är en liten detalj, ger den oss ändå ett tydligt svar: Per Westin var där, på plats hos Ramana Maharshi i början av 1949.

Per syns buga sig mot Ramana Maharshi som sitter död framför honom

En intressant vinkel på hur Pers vägar till Tiruvannamalai kan ha gått är en kort text av den tamilske författaren Chalam, Gudipati Venkatachalam (1894–1979), som skrev berättelser relaterade till Ramana Maharshi. Historien är om en norrman, men kan inte det vara en feltolkning om en man norrifrån? Flera saker stämmer med Per, andra inte helt. Det finns tyvärr ingen datering på berättelsen som kan ge oss ett klarare sammanhang.

Norrmannen

(---)

En norsk sadhu bodde på den tiden nära ashramet [Sri Ramanashramam] och vi gick en kväll på jakt efter honom. Han bodde i ett litet hålrum, avsett för ett badrum. Han sov och lagade sin mat där. Det var otroligt att tänka sig att en utbildad europé hade accepterat den här typen av liv bara för att vara nära Bhagavan. Med sitt skägg, långa hår och väderbitna ansikte såg han gammal ut, men i verkligheten var han ganska ung. Under sina universitetsår hade han studerat jämförande religion och blev därför attraherad av Indien och till indisk filosofi. Till och med i Norge, när han träffade en indier, frågade han honom ivrigt, bara för att upptäcka att indierna på det hela taget visste mycket lite om deras storartade arv. Detta hade bara stärkt hans önskan att åka till Indien, träffa de människor som visste, och lära av dem.

Han försökte hårt och fick jobb som lektor i religion på en av de nordindiska högskolorna. Han gick och letade på fritiden efter en guru. Han fick veta att han bara kunde hitta någon i Himalaya. Han strövade omkring i bergen och till sist hittade han någon som gick med på att vägleda och instruera honom. Norrmannen var mycket förtegen om sin guru och ville varken berätta namn eller plats. Men han gav upp sitt jobb, gick med sin guru i bergen, lärde sig sankhyayoga under honom och blev tillsagd att göra sadhana i fyra år och sedan komma tillbaka. Hur skulle han leva under dessa fyra år?

Återigen fick han ett jobb, den här gången i Bangalore. En medresenär på tåget rådde honom starkt att gå och träffa Bhagavan innan han tillträdde sina plikter. Han avbröt sin resa, såg Bhagavan och kunde inte lämna. I Bhagavans närvaro blev hans sankhyasadhana [yogapraktik] mycket snabb och kraftfull. Han hade inga pengar och fick vända på slantarna. Han kände inget behov av att återvända till Himalaya. Han sa att han skulle fortsätta tills målet nåddes. (---)

Här får vi information om att 'norrmannen' sökte arbete baserat på sin universitetsbakgrund. Om Per blivit sannyasi, varför umgicks Per då med lärda som professor K. C. Sastri? Det är rimligt att förstå om han som historien beskriver är utfattig och söker upp kontakter när han letar efter arbete.

Texten ger framför allt en bild av hur den bistra verkligheten som dessa sökare runt ashramet levde i. Jag kan tänka mig att det var så Pers hårda liv såg ut under 1949, innan han fick lärjungar som kunde stötta honom. Gurun i Himalaya kan vara Sunyata, även om det inte låter helt rätt att han säger åt Per att göra sadhana (andliga övningar) under fyra års tid.

Ramanas ashram verkar vid den här tiden blivit något av en cirkus. Att komma nära Ramana var svårt, och man fick inte röra vid honom. I "Letters from Sri Ramanasramam", 10 januari 1949 ger Ramana Maharshi en betraktelse över att det byggts trägrindar runt honom, som om han satt i ett fängelse. Vakter skyddar folk från att komma nära. För att kunna prata med honom måste man ha be om tillåtelse från kontoret. Alla vill få Ramanas uppmärksamhet och ge frukter som offergåvor, men kaoset gör det svårt.

Att Ramana där bland allt folk skulle lägga märke till Per och dessutom personligen "tilldela honom" namnet Ramanagiri och skänka presenter till honom i form av en kokosskål förefaller osannolikt. Att få ynnersten att sitta nära Ramana var antagligen en process som tog lång tid och arbete. Men kanske fanns det lugnare perioder då det var enklare att komma nära.

Historien om kokosskålen, som också inbegriper en konversation med Ramana, kommer från tempelinnehavaren genom Sri Kannadasan, som fört den vidare till Godman (3). Den kan vara värd att återges i sin helhet i översättning, då den både ger en bild av hur helgonhistorierna kan se ut, samt uttrycker hur helgonets föremål blir omgivet av en religiös atmosfär:

Bhagavan gav honom en liten tiggarskål gjord av honom själv, av kokosnötsskal. Under de följande dagarna kunde han inte få tillräcklig mängd mat som bhiksha, och klagade till Bhagavan om det. Bhagavan sa till honom att han därefter inte behövde gå på jakt efter mat eftersom det skulle komma till honom. Från den tiden behövde han inte bry sig om sin mat. Han flyttade sedan till olika platser och bosatte sig på denna plats, som ligger nära en djungelbäck. Kokosnötsskålen, tillverkad av Bhagavan, förvaras säkert i en juvelskrin, tillsammans med andra tillhörigheter från Sri Ramana Giri. De gav det till mig att se det. Den har gjorts genom att man skär kokosnöten vertikalt. Även om den är liten i storleken är den i perfekt oval form och snyggt polerad. Med den i mina händer blev jag överväldigad av känslor. Som en souvenir fick jag ett gammalt visitkort av Sri Ramana Giri med hans ursprungliga namn. Kortet har hans gamla namn och adressen 'Djursholm'.

Man tycker att det borde dragit uppmärksamhet till sig om Ramana hade gett en present till någon av lärjungarna, och att det skulle omskrivits någonstans i de många böcker som detaljerat beskriver vad som hänt på ashramet vid denna tid. Men Per nämns överhuvudtaget inte där. Att ge presenter är inte heller likt Ramana Maharshi, då det kunde uppfattas som att han favoriserade någon av lärjungarna. Enligt uppgift undvek han därför att göra det.

Per ska vi den här tiden redan varit långt gången i sina textstudier. I ett brev till en kär vän, Sasi, citerar han ur texten "Upadesa Undiyar of Bhagavan Sri Ramana" och sägs nu ha "Genom djup undersökning av själen lugnat både sinne och andetag och fördjupat sig i djup självmedvetenhet." (6) 

Det kan vara på sin plats att ge en mer grundlig genomgång i de instruktioner Ramana gav sina lärjungar för att kunna se vad Per lärde sig. Här är "Upadesa manjari", en nedskriven konversation mellan Ramana och en elev, i min svenska översättning.

1. Vilka är kännetecknen för en riktig lärare (Sadguru)?

Stadigt vistande i Jaget, och att se på alla med ett jämlikt

sinne, alltid inneha ett orubbligt mod, på alla platser och

under alla omständigheter.

2. Vilka är kännetecknen för en seriös lärjunge (sadsishya)?

En intensiv längtan efter att ta bort sorg och att uppnå

lycka och en intensiv motvilja mot alla typer av vardaglig förnöjelse.

3. Vad kännetecknar undervisningen (upadesa)?

Ordet 'upadesa' betyder 'nära platsen eller sätet' (upa -

nära, desa - plats eller säte). Gurun, som är förkroppsligandet

av det som indikeras av termerna sat, chit och ananda

(existens, medvetande och salighet), hindrar lärjungen, som

på grund av hans godkännande av att formerna för föremålen för

sinnena har avvikit från sitt sanna tillstånd och följaktligen är

bedrövad och drabbad av glädje och sorg, från att fortsätta

så och etablerar honom i sin egen verkliga natur utan differentiering.

Upadesa betyder också att visa ett avlägset objekt ganska nära. Det

ges till lärjungen att Brahman som han tror sig vara avlägsen och

annorlunda från sig själv är nära och inte annorlunda från honom själv.

4. Om det är sant att gurun är ens eget Jag (Atman),

vad är principen bakom doktrinen som säger

att hur lärd en lärjunge än är eller vilka ockulta

krafter han än har, så kan han inte uppnå självförverkligande

(atmasiddhi) utan Guruns nåd?

Även om det absolut är sant att tillståndet för Gurun är

samma som ens själv är det väldigt svårt för Jaget som har blivit en

individuell själ (jiva) att på grund av sin okunnighet inse dess sanna tillstånd

eller dess sanna natur utan Guruns nåd.

Alla mentala begrepp blir styrda genom blotta närvaron

av en sann guru. Om han skulle säga till en som arrogant

hävdar att han har större kunskap eller en som hävdar att han kan prestera

handlingar som nästan är omöjliga, så: "Ja, du har lärt dig allt

det finns att lära sig, men har du lärt dig att känna dig själv?

Och du som är kapabel att utföra handlingar som nästan är omöjliga,

har du sett dig själv?" Ifrågasatta på det sättet

kommer de att böja sina huvuden i skam och förbli tysta. Således

är det uppenbart att endast Guruns nåd, och ingen annan prestation,

gör det möjligt att känna sig själv.

5. Vilka är kännetecknen för Guruns nåd?

Det är bortom ord eller tankar.

6. Om det är så, hur kommer det sig att det sägs att lärjungen inser

hans sanna tillstånd endast genom Guruns nåd?

Det är som elefanten som vaknar av att se ett lejon i

sin dröm. Liksom elefanten vaknar vid blotta åsynen av

lejonet, så är det också säkert att lärjungen vaknar ur

okunnighetens sömn in i sann kunskaps vakenhet

genom Guruns välvilliga blick av nåd.

7. Vad är betydelsen av talesättet att

den sanna guruns natur är den Högste Herrens (Sarveshwara)?

I fallet med den individuella själen, som önskar uppnå

tillståndet av sann kunskap eller gudomlighet (Ishwara)

och med det föremålet i sikte ständigt utövar sin hängivenhet,

så framkommer Herren, som är den individuella själens vittne och identisk med den,

när individens hängivenhet har nått ett moget stadium,

i sin mänskliga form med hjälp av sat-chit-ananda.

Dessa tre naturliga egenskaper, och form och namn som han

också antar nådigt, och i skenet av att välsigna den

lärjungen, absorberar han honom in i sig själv. Enligt denna lära

kan Gurun verkligen kallas Herren.

8. Hur fick då några stora personer kunskap

utan en guru?

För några få mogna personer lyser Herren som ljuset av

kunskap och förmedlar medvetenhet om sanningen.

9. Vad är slutet på hängivenhet (bhakti) och vägen för en

Siddhanta (dvs Saiva Siddhanta)?

Det är att lära sig sanningen som alla ens handlingar utfördes med

osjälvisk hängivenhet, med hjälp av de tre renade

instrumenten (kropp, tal och sinne), i egenskap av

Herrens tjänare, bli Herrens handlingar och stå

fri från känslan av "jag" och "mitt". Detta är också

sanningen om vad Saiva Siddhantinerna kallar parabhakti (högsta

hängivenhet) eller leva i Guds tjänst (irai-pani-nittral).

10. Vad är slutet på kunskapens väg (jnana) eller

Vedanta?

Det är att veta sanningen att "jag" inte skiljer sig från

Herren (Ishwara) och att vara fri från känslan av att vara den

som gör (kartritva, ahamkara).

11. Hur kan man säga att slutet på båda dessa vägar är

desamma?

Oavsett medel, är förstörelsen av känslan "jag" och

"mitt" målet, och eftersom dessa är beroende av varandra,

orsakar förstörelse av någon av dem förstörelsen av de

andra; därför för att uppnå det tillstånd av tystnad som

är bortom tanke och ord, kommer antingen kunskapens väg,

som tar bort känslan av "jag", eller hängivenhetens väg, som

tar bort känslan av "mitt", att räcka. Så det råder ingen tvekan

att slutet på hängivenhetens och kunskapens vägar är ett

och samma.

12. Vad är egots kännetecken?

Den individuella själen i form av ett "jag" är egot. Självet

som har karaktären av intelligens (chit) har ingen känsla

av något 'jag'. Inte heller den omedvetna kroppen äger någon känsla av ett "jag".

Det mystiska uppträdandet av ett vilseledande ego mellan

det intelligenta och det omedvetna är grundorsaken till

alla dessa bekymmer. Efter dess förstörelse, på vilket sätt som helst,

kommer det som verkligen existerar att ses som det är. Detta kallas

befrielse (moksha).

Per ska efter sina resor därefter ha åkt åter till Almora, där han stannade en tid. I mars 1950 fick han sedan en vision, ett "psykiskt meddelande" (alternativt "genom intuition" enl. källa 6) om att han skulle ta sig tillbaka till Ramana Maharshis ashram, eftersom guruns nirvana var förstående. Det andra mötet med sin guru blev därför tillsammans med 1500 andra tillresta vid dödsbädden under Ramana Maharshis Mahasamadhi 15 april 1950, dagen efter guruns död. Denna händelse är filmad av ashramet och finns tillgängligt att se på YouTube. Man ser Per buga vördnadsfull inför sin guru.

Intressant nog står Per som "Utflyttad ur riket" på värnpliktskortet den 14 april 1950, samma dag som Ramana dog. Vad det än betyder rent faktiskt, om det var frågan om att han i Sverige betraktades som att ha lämnat landet eller inte, så känns det ändå ganska symboliskt i sammanhanget.

Tiden efter 1950 kom att bli en helt ny period i Pers liv, där det kringflackande livet så småningom kom att ersättas med en bosättning med egna lärjungar. Det kom tyvärr också präglas av hans tuberkulos som med tiden skulle komma att bli allt allvarligare och till slut ända hans liv. 

Indien 1950 - 55

Därefter vill Per åter till Almora, men blev övertalad av en vän att stanna några dar i Madras. En dag när han var ute och gick i parken utanför Teosofiska biblioteket i Adyar (som då låg i huvudkvarteret) fick han en vision av Ramana Maharshi som "signalerade med sin hand" och kommenderade honom att gå längre söderut och stanna där. Det ledde honom till Tiruvanmiyur, en fiskeby under denna tid, men som nu en del av Madras.

Här ska Per ha satt sig försjunken i djup meditation. När hans värd inte hört av honom på ett tag, sattes det igång ett sökande och man fann honom sitta orörlig i djup samadhi [det högsta stadiet av meditation].

Man satte upp ett tillfälligt solskydd omkring honom, och när han återfick det normala medvetandet bad man honom följa med till sin värd i Madras, men han vägrade och sa att Bhagavan (vördnadsfull titel på Ramana Maharshi) sagt åt honom att stanna där han var.

En märklig passage i en källa (7) anger ett annat händelseförlopp:

Swami Sureshananda, a longtime devotee of Bhagavan from Palghat, soon joined him; both sat there for a couple of days, unaware of the world. Meanwhile, Ramanagiri's Madras host had been frantically trying to locate him. At that time, a devotee residing in the Theosophical Society had a dream of Bhagavan requesting she prepare food and take it to his two devotees sitting on the beach, which she did. This devotee was none other than the American from California, Eleanor Pauline Noye.

Hur kända lärjungar till Ramana Maharshi skulle kunna befinna sig där just då och att Noye på något övernaturligt sätt skulle känna av att Per och lärjungen behövde mat förefaller märkligt. Jag tänkte först att det förmodligen rörde sig om den slags fantasifullt historievävande som fastare vill binda samman Per med Ramana Maharshi.

Men faktum är att Per Westin och Eleonor Noye troligtvis träffat varandra. Jag upptäckte att det är Noyes handstil på en text på baksidan av ett foto (där Bhagavan matar apor) som finns bevarat bland föremål på Pers ashram. De kan antingen setts på Ramanas ashram i mars 1949 eller eventuellt vid Ramanas begravningsceremoni i april 1950, alternativt just i Chennai senare under året innan hon åkt hem till USA. Av brev till Paul Brunton kan man se Noye var på ashramet åtminstone i början av mars-början av april, 25 augusti till 7 oktober 1949, samt den 15 mars 1950.

Man byggde upp ett stadigare skjul omkring honom och arrangerade så att han fick mat dagligen. Det tycks ändå ha blivit en stor påfrestning på Pers kropp, då det sägs att det var vid denna tid som tuberkulosen satte sig i honom. Först vägrade han vård, men han blev övertalad att ta sig in till staden för vård. Det här ska alltså ha varit ungefär vid oktober-november 1950, och han ska ha vistats här ungefär i 2–3 månader. Han verkar ha varit kvar i december, för då hämtar Per ut ett pass på svenska konsulatet i Madras, enligt vad som står registrerat i deras arkiv.

Per har själv beskrivit upplevelsen på stranden i ett brev till sin vän Sunyata (i övers.):

Kära Sunya,

I detta brev vill jag berätta att jag har seglat iväg. Jag har seglat till en avlägsen plats, en plats som inte kan beskrivas med ord. Att beskriva den är att förorena den. Ångbåten som jag seglade på är en mycket kraftfull sådan, men den rullar hårt i havet om det är stormigt väder. Platsen nämns vid många namn, men ändå kan inget namn täcka dess sanna verklighet.

En del kallade platsen för nirvikalpa, andra för satchitananda eller nirguna Brahman – vissa kallar den för Gud eller Självet, andra kallar den för rent medvetande eller det egolösa tillståndet. För att beskriva den, måste jag sätta upp en stor vägg framför den.

Namnet på ångbåten är "sinnet". Med hjälp av prana når man den plats som för jivan verkar befinna sig så långt borta; men egentligen är den närmare än ens egna andetag. Om sinnes-vädret är stormigt kommer ångbåten att rulla dåligt på det samsariska havet. Vid det här laget måste du förstå mitt sätt att segla, och varför jag har varit så tyst. Låt mig berätta vad som hände och varför jag har varit så tyst.

Samma dag som jag åkte tillbaka till norra Indien besökte jag det teosofiska biblioteket i Adyar. Och när jag gick omkring i trädgården dök Sri Bhagavan Ramana Maharshi upp framför mig. Han bad mig följa efter honom. Jag gick längs kusten till ett litet ställe där jag satte mig för att meditera. Där berättade Sri Bhagavans röst för mig att min enda plikt (dharma) från och med nu var självet. Vidare gav han mig några upadesa[övningar] som jag följde i några dagar.

En natt, mellan 12 och 2, väcktes kundalini till sahasrara [kronchakrat] och jivan [egot] smälte samman till Självet. På grund av ljudet Om från havets vågor fördes jag tillbaka till kroppsmedvetenhet; annars skulle jag ha lämnat min kropp, för i det tillståndet finns det ingen att komma tillbaka till, och ingen som anstränger sig. Efter att ha återfått kroppsmedvetandet upptäckte jag att jag tappat allt minne. Alla händelser före tiden för Sri Bhagavans framträdande i trädgården hade försvunnit från mitt sinne. Vänner som hade stått mig väldigt nära såg ut som främlingar. Folk som jag trodde att jag aldrig träffat tidigare kom och berättade att vi hade träffats i Madras bara några dagar innan. Alla och allting såg så nytt och konstigt och overkligt ut.

Nu får jag tillbaka mitt minne, men mest minnen kopplade till andliga upplevelser och djup kärlek. Det är därför jag skriver till dig, för de som är nära mitt hjärta dyker upp igen i detta sinne, som är så annorlunda från det föregående.

Byborna har byggt en liten hydda åt mig, men det finns inget postkontor i denna lilla fiskeby, vars namn jag inte ens känner till, så jag kan inte ge dig någon adress än. Jag tror inte heller att någon brevbärare tar sig besväret att komma ner till sandstranden, men jag kommer meddela dig senare om det.

Av brevet kan man se att han samma dag skulle åkt till norra Indien, men blev kvar till följd av upplevelsen och visionerna. 

Pers lärjungar

Det var efter denna händelse som Per började attrahera olika slags lärjungar. "A Chela" (det betyder "en hängiven följare") som skrev artikeln i Mountain Path är en av dem. Han beskriver mötet med Per med närmast Kristusliknande undertoner:

When I saw Swamiji, I felt so thrilled that my head began to reel and I became confused. " My God, I am in the presence of Christ! " were the words that formed in my mind (Swamiji had a really remarkable resemblance to Jesus in all aspects). This lasted for some minutes.

Samma ordlösa förmedling som Ramana Maharshi är känd för att utföra beskriver "A Chela" händer med honom i mötet med Per Westin. Han pratar inte mycket med honom. Per gör någon blick ut genom fönstret och blundar sedan. Men för skribenten betyder detta allt. Han är nu accepterad som Ramanagiris lärjunge, utan att ett ord egentligen utbytts om saken:

I saw him close his eyes. I also closed my eyes. Everything became very still. I had not known such deep silence and calm before. Then, abruptly, I felt jolted by what I can only call a shock in my heart which shook me and, simultaneously, a tremendous pull from the Swamiji like that of a jet engine sucking air. My whole being seemed to go totally still but I felt no panic, only a great peace enveloping me. My Guru had pierced my heart and taken my mind in very deep into it. Mentally I asked Swamiji: "Will you please take me as your disciple? " The answer " Yes " was also an unspoken one. But it was a very firm and unhesitating " Yes." After this experience, it seemed as if the Swamiji and I both opened our eyes simultaneously and looked at each other. The Swamiji bent towards me with a bewitching smile and peered into my eyes as if enquiring if I got his message and if I was happy and satisfied with it. What joy and relief that look gave me! I knew I had been accepted as a disciple. That was enough. I offered a pranam and left.

Det ska ha kommit fler lärjungar, men inte många. På bilder ser de ut att vara vanligtvis 5-6 stycken som står runt Per. Det fanns inte heller någon strävan hos Per att göra sig känd som guru. Enligt K.C. Sastri finns inte så många beskrivningar av just förhållandet Per hade till sina lärjungar. Det finns dock en berättelse om hur en följare till Per gav bort en tjurfigur med Shiva, en nandi, i hopp om att få byta till sig Pers egna nandi. Innan lärjungen sagt något gjorde Per just det.

Vid ett annat tillfälle ska en lärjunge ha frågat Per hur man känner att det är ett riktigt helgon man träffat. Per svarade att "I ett helgons närvaro så har man aldrig en ond tanke".

Vilka var hans följare och de personer han mötte?

De foton som finns,

Mot Sirumalai Hills

Per skulle sedan efter vistelsen i närheten av Madras ha fått fler visioner av Ramana Maharshi. En sade åt honom att åka till och stanna i Sirumalai Hills:

After Bhagavan's Mahanirvana, Bhagavan directed him, in a vision, to stay in the Sirumalai Hills, 20 miles away from Madurai. He spent most of his time there absorbed in bliss with little consciousness of his bodily needs. In fact, he treated the body and the world around him with utter indifference. (2)

His "Jiva Yatra" [själsresa] was lived mostly in South India, by seashores, in jungles and at the grail glowing, holy mountain Arunachala (5)

Det verkar dock som Per innan han hamnade i just Sirumalai Hills företog en kringflackande resa i södra Indien. I hans tempel finns bevarat en lista som nämner en rad ortsnamn, bland dem Vadipatti som ligger nära Sirumalai Hills. Han åker först från en förort i Bangalore till södra änden av Indien, upp längs en båge nära de grönare naturområdena upp förbi Vadipatti och uppåt fram till gränsen till Kerala. Där vänder han nedåt mot Vadipatti igen:

R.R. Nagar (en förort sydväst om Bangalore) - Sattur - Tiruchendur - Sattankulam - Tandupattu - Suchindram - Valliyur - Nanguneri - Seranmadevi (Cheranmahadevi) - Ambasamudram - Senkottai - Kutralam - Vasudevanallur - Srivilliputtur - Vadipatti - Chinnalapatti - Palani - Udumalaipettai - Kerala Border - Nallappillai

Platsen han till sist valde ligger nära ett stort naturområde, det är en vacker plats med berg och vattenfall. Man kan anta att det tilltalade hans yngre jag som tillbringade somrarna ute i Roslagen. Det blev också där han stannade tills hans liv ändade. Man kan se filmer på nätet som visar hur det ser ut, men jag fann en fin beskrivning som fångar något av atmosfären som Per kan ha dragits till:

Hans samadhi underhålls av en stiftelse och en heltidsvakt bor vid det lilla tempel som byggts över graven. Detta tempel är pittoreskt beläget i mitten av en 15 tunnland stor mangoträdgård, späckad med stora, gamla träd. Några av mangoträden är stora med tjocka grenar som breder ut sig horisontellt. Hela området är skuggat och svalt. Vattenkranar ger naturligt kallt källvatten året runt. En bäck rinner när det är säsong bredvid den.

Ett puja-skrin [mandir] på 30 gånger 25 fot har satts upp framför samadhi-ingången. När man går in i samadhi-helgedomen känns en påtaglig stillhet. Det är samma djupa stillhet som upplevs vid samadhi-helgedomen hos Bhagavan eller den frid man känner när man står inför en äkta vishetslärare eller jnani. Jag fick höra att ibland har en grupp Vipassana-utövare en retreat där några dagar varje år. Det är en perfekt plats för att utöva meditation eftersom ens medvetande blir naturligt klart, stilla och börjar sjunka in inombords.

Följande gångstigar nära samadhi, under täckmantel av mango och andra stora träd, såg vi ett halvdussin små helgedomar med bilder av olika gudar och gudinnor, alla inom 75 meter från Swami Ramanagiris samadhi. Dessa bidrar till den andliga stämningen och charmen hos Swami Ramanagiris minnesmärke. Beundrare av honom, efter hans död, konstruerade dessa helgedomar. Vem kan säga, kanske ett sekel från nu kommer ett stort tempel och andligt centrum att uppstå på just den här marken som gjorts helig av en ung, envist seriös, utländsk anhängare till Bhagavan.

R.R. Nagar (en förort sydväst om Bangalore) - Sattur - Tiruchendur - Sattankulam - Tandupattu - Suchindram - Valliyur - Nanguneri - Seranmadevi (Cheranmahadevi) - Ambasamudram - Senkottai - Kutralam - Vasudevanallur - Srivilliputtur - Vadipatti - Chinnalapatti - Palani - Udumalaipettai - Kerala Border - Nallappillai

Tyder jag listan rätt tycks han ha stannat 2-4 dagar på varje plats

Pers andliga råd till sina lärjungar

Vilka andliga råd gav Per till sina vänner eller lärjungar? I brev och anteckningar som är angivna i mina referenser ser man hur han uttrycker sig på ett ganska direkt och tydligt sätt. Man märker att det finns mycket tankar bakom orden och att han är noga med vad han säger. Det är förstås viktigt att tänka på att Per anpassat sig till just den indiven han talar med, så det behöver inte vara frågan om allmänna råd.

Per har i ett brev till en elev beskrivit hur han själv gjorde för att nå det sanna Självet, och vilka hinder man kan stöta på på vägen (i min svenska övers.):

Vårt eget sinne är den största fuskaren i världen. Det kommer att ge dig tusentals olika anledningar att gå dess väg. Det finns tre sätt att hantera detta fusk, vilket inte är något annat än en bunt tankar som kryper in i vårt medvetna sinne.

Först, att behandla honom som en vän och ge honom full tillfredsställelse. Detta är ett väldigt långt och tröttsamt sätt eftersom han aldrig blir nöjd.

För det andra, att behandla honom som en fiende och med all kraft försöka bli av med honom. Detta är endast görbart genom det gudomligas nåd eftersom sinnet har två mycket kraftfulla vapen – det särskiljande intellektet och förställningsförmågan. Dessa två typer kan till och med övertyga Gud själv om att svart är vitt.

Det tredje sättet är det sätt som Sri Ramana lärde ut i tystnadens dagar vid foten av det heliga [berget] Arunachala. Detta sätt, anammat av denna dåre, är att behandla sinnet som en patient, eller snarare flera patienter, vilka kommer till en läkare för att klaga på sina olika åkommor.

Precis som en läkare sitter på sitt rum och tar emot olika typer av patienter, föreställer sig denna dåre att han sitter i Hjärtats heliga grotta och tar emot de olika tankepatienterna. Som du vet gillar en sjuk person att babbla i timmar om sina krämpor. På samma sätt gillar en tanke att mångfaldiga sig, men läkaren kortar av den och säger: 'Mycket bra. Ta denna medicin. Tack så mycket.' Och så kallar han på en annan patient. Det var så det gick till när den här dåren bestämde sig för att meditera.

Först saktar dåren ner andetagen så mycket som möjligt, men bara till den punkt där det inte sker något obehag. För den här dåren är två andetag per minut den rätta hastigheten, men det kanske inte är möjligt för dig, då den här dåren har tränat länge. Du kanske kan minska din andning till 8-10 per minut i början. Gå inte till en nivå där du känner dig obekväm, för det obehaget kommer att ge upphov till tankar.

Efter andningsövningarna och borttagandet av "störande patienter", så följer självgranskningen, atma vichara:

Den här dåren bestämde sig för att ta emot tjugo patienter innan han stängde Hjärtats mottagning. Han ropar 'Nummer ett!' och väntar på att tankepatient nummer ett ska komma. Tankepatienten kan säga: 'Smt så och så är inte bra. Sri så och så är orolig.'

Då säger den här dåraktiga läkaren: 'Åh, du är nummer ett. Mycket bra. Namnet Herren Murugan kommer att bota dig. Tack så mycket.'

Sedan ringer han efter nummer två, och han väntar tills den andra patienten kommer in i rummet. "Herr så och så kan få mukti [andlig befrielse] i det här livet", säger han.

'Mycket bra. Du är nummer två. Hela världen gynnas om en själ blir befriad. Tack så mycket.'

Nummer tre, fyra, fem och så vidare behandlas på samma sätt. När alla de tjugo tankepatienterna har kommit och gått stänger läkaren Hjärtats rum, och ingen annan får komma in. Nu är han ensam. Nu är det dags för atma vichara.

Han frågar sig själv: 'Till vem har alla dessa tankar kommit?'

Tre gånger upprepar han sakta samma fråga, tillsammans med de utgående andetagen.

Sedan svarar han, på samma långsamma sätt, 'Till mig, till mig, till mig'.

'Vem är jag då? Vem är jag då? Vem är jag då?

Alla frågor och svar upprepas tre gånger, mycket långsamt.

"Detta "jag" är inte en tanke. Detta "jag" är inte en tanke. Detta "jag" är inte en tanke.'

'Vem är då mottagaren av tanken? Vem är då mottagaren av tanken? Vem är då mottagaren av tanken?

'"Jag" – "jag" – "jag"' Nu är sinnet centraliserat i själva källan. '

'Vem är jag då? Vem är jag då? Vem är jag då?

Nu slutar andetagen och uppmärksamheten koncentreras till 100% på ljudet som orsakas av hjärtats slag, som ifall ljudet kunde ge svaret på våra frågor. Detta är ingenting annat än själva pranavan [det kosmiska ljudandet]. Om, under denna tid, den orörliga saktin [den andliga energin] omvandlas till rörelser eller blir dynamisk, så kommer en trance att uppstå. Om den ursprungliga energin når utrymmet mellan ögonbrynen kommer savikalpa samadhi [förmåga till tankekontroll] att inträffa. Om energin stiger upp till toppen av huvudet kommer nirvikalpa samadhi [egot överlämnar sig till Självet] att inträffa, vilket inte är något annat än Självet självt.

Du ska dock också veta att även om läkaren har stängt dörren till mottagningen kan det hända att en del patienter kommer och kikar in genom fönstret för att klaga på sina besvär. I början av atma vichara är det många patienter vid fönstret. På samma sätt, även om dörren till Hjärtats grotta är stängd, kan vissa tankar uppstå vid tidpunkten för dhyana [meditationen].

Till exempel kan en tanke komma: 'Mr Iyers[tamilsk brahmin] sushumna nadi [energikroppens huvudkanal] har öppnat sig.'

Eftersom patienten inte har kommit i rätt tid tar läkaren inte hand om honom.

Istället fortsätter han sökandet: 'Till vem har tanken på Mr Iyer kommit?' 'Till mig, till mig, till mig.'

'Vem är jag då? Vem är jag då? Vem är jag då?

Käraste 'S'. I all ödmjukhet har denna dåre babblat på något om hur han försöker etablera sig i upplevelsen av ananda [lycksalighet], som inte är något annat än Självet självt.

Det är tydligt att det inte är frågan om någon renodlad atma vichara Per praktiserade, utan den var uppblandad med andningsövningar och andra mystiska tankegångar han mött på sin resa. I grunden är det dock samma metod som Ramana Maharshi föreskrev till de djupaste sökarna. I Ramanas allra tidigaste instruktioner fanns faktiskt andningsövningar med bland hans rekommenderade övningar, sedan blev huvudinstruktionerna antingen atma vichara eller hängiven underdånighet inför gurun, beroende vad som passade lärjungen bäst (the collected works of sri ramana maharshi).

Det känns rörande att en av de "störande patienterna" som Per nämner är de brev som han får från familjen hemifrån Sverige. Han väljer att inte öppna breven, då de kan orsaka för många tankar och känslor (i övers.):

För tre år sedan upptäckte jag att brev från min tidigare familj blev ett hinder för den andliga strävan, så när något brev kom öppnade jag det eller läste det aldrig, och jag upplevde att det gudomliga var på min sida trots min felaktiga handling.

Efter att ha läst många av Pers utsagor slår det mig hur lika de är de uttryck som ofta finns inom det frikyrkliga. Hängivelsen och den totala överlämnadet till Gud, och uppgåendet i Honom, är som kristna motiv väldigt lika de andliga upplevelser Per beskriver. Det här är till exempel från ett brev från tiden då han bodde i Sirumalai (i övers.):

Hela natten inget annat än eld, ljus, lycka och pranava [ljudandet av Aum].

O Fader! O Fader! Vilken lycka!

Ingen tanke, bara njutningen och njutaren

O Fader! Hur nära jag var att förlora mig själv helt i din famn.

O Fader, varför vänder du mig tillbaka till sinnestillståndet

där jag lider av tankar och där jag plågas av ett ego?

Med sina övningar av pranayama and atma-vichara kunde Per känna en stark känsla av lycksalighet, som han här försöker beskriva (i övers.):

Lycksaligheten är inte en fantasiprodukt, utan den mest övertygande upplevelse vi är kapabla att känna. Om denna upplevelse skulle vara en fantasiprodukt skulle håret inte resa sig, inte heller skulle ögonens tårar strömma av lycka, inte heller skulle näsan börja rinna, inte heller skulle det rysa i kroppen, huden skulle inte bli glödhet, och kroppen skulle inte levitera. Hur många gånger har jag inte funnit kroppen på ett annat ställe i rummet efter att ha njutit av Min Moders lycka. I padmasana[lotusställning] är kroppen inte kapabel att röra sig.

'Cold Fire'

Per ska på anmodan av en lärjunge, Ramachadran, ha fört en anteckningsbok (skänkt av en annan lärjunge, Ramu) där han önskade att Per skulle skriva ned några ord varje dag. Per gjorde som de ville, trots att det fanns lite intresse hos honom att bevara sina tankar och upplevelser. Boken kom han att kalla 'Cold Fire'. Anteckningarna har sedan kopierats på skrivmaskin och delats ut till ett antal lärjungar, och från de kopierade texterna kommer det följande.

Det är uttalanden och råd till lärjungar från brev eller skrivet bara för stunden som små anteckningar. Här är alla jag kunnat hitta översatta till svenska:

Hans namn, en gång taget med helhjärtad kärlek och ett fokuserat sinne, är värt mer än den samlade kunskapen från all världens böcker.

Lärande är inlärd okunnighet. Att avlära är att lära.

Det du berättar om andra avslöjar ingenting om dem, utan bara om dig själv.

Förmågan att lyssna är mer attraherande än förmågan att tala.

Jnana och bhakti är inte separerade från varandra. Man kan inte känna Honom utan att älska Honom, och man kan inte älska Honom utan att känna Honom.

Icke-fasthållande betyder inte likgiltighet; kärlek betyder inte fasthållande; fasthållande är det som tar; kärlek är det som ger.

Stäng dörrarna och dörren kommer öppnas.

Religion är erfarenhet. Det bör praktiseras, inte studeras eller diskuteras, och åtminstone inte predikas. De som predikar vet inte; de som vet predikar inte.

Om dina världsliga problem: du måste göra som du tycker är bäst själv, men det är bra att hålla sig borta från andras tallrikar, hur söta och inbjudande de än ser ut. Både socker och arsenik är vita.

När en själ vänder sitt sinne till det gudomliga kommer följande två saker att hända. Först kommer han att få någon glädjefylld upplevelse som visar att han är på rätt väg och att han gör framsteg. För det andra, när de asuriska [djävulska] krafterna ser att han går framåt, kommer de att sätta alla möjliga hinder inför sadhakan i form av världsliga problem, mentala irritationer och sexbehov. Jag tror att du har nått det andra stadiet och kommer att få ytterligare problem. Men bry dig inte. De är bra i den mån att de gör oss trötta på världen.

Om egot får leka med våra känslor kan det orsaka förödelse. Endast genom att dra egot till dess källa kan den allra sorgligaste känslan omvandlas till ananda.

Perfektion i vilken form som helst är det gudomligas manifestation. Mänsklighetens största tjänst är självrannsakan, och det största botemedlet för denna värld är självförverkligande, men det betyder inte att vi inte ska göra något för andra. Så länge vi inte har kraften att dra tillbaka sinnet från föremålen för våra sinnesföreställningar, bör vi göra, och måste vi göra, vad vi kan för andra. Osjälvisk aktivitet kommer snart att ge kraften till förmågan att vända sig inåt, men när sinnet har blivit introvert bör vi inte förstöra det vi har vunnit genom yttre aktivitet.

Huvudsaken med tillbedjan är inte vad vi tillber, utan att vi tillber, och om vi har fått kärlek kan vi lätt överge känslan av "jag", vilken är muren mellan oss själva och Gud.

Lärjungens kärlek till gurun är viktigare än hur kraftfull gurun är.

En dåres och en vis mans beteende är detsamma. Den enda skillnaden är att en dåre går från ett liv till flera liv medan en vis man går från ett liv till Livet. En lämnar havet bakom sig; den andra återvänder.

Att tala eller skriva om Honom är förorening. Den enda sanning som blir lögn när den uttrycks är Aham Brahmasmi [jag är Brahman] eller Sivoham [jag är Shiva].

Det bästa försvarsvapnet är ahimsa. Det bästa offensiva vapnet är kärlek.

Egot kommer att gråta som en galen man när han ser att han kommer att bli dödad.

Människokroppen är det största hindret för att förverkliga Jaget, men det är också det enda medlet.

O Moder! Vilken smärtsam lycka du gav det här barnet! Modern är alltid densamma, men vi är olika, beroende på renheten i kroppen, sinnet och hjärtat. Det är därför Moderns lycka ibland ger upphov till extrem smärta, ibland till extrem glädje.

Avsägande från det som avsäger sig är avsägelse.

I min faders knä är Moder, Fader och jag ett; eller det finns ingen; men DET är.

Att bli lycka är väldigt annorlunda från att njuta av den.

Vi är fängslade inom våra tankars väggar.

Av alla människor är 108 utvalda. Av dessa 108 är nio utvalda. Av dessa nio blir sju galna. En går medvetet tillbaka till maya, och en går till Det Absoluta.

Man tar inte sadhana på grund av elände, utan på grund av lycka. Endast en lycklig person kan bli en bra yogi.

Man tar inte heller till sannyasa för att man har förlorat något, utan för att man har vunnit något.

Jag känner ett kokande tryck i navelregionen och en slags nervositet som om jag skulle medverka vid en viktig examen. Jag kan inte sova längre. Så fort jag lägger mig får jag elektriska stötar i olika delar av kroppen och när det händer i huvudet blir jag galen. Så länge vi försöker balansera på rakknivens blad är vi dömda att falla och skära oss i bitar. Men vi måste försöka tills vi ger upp försökandet. Det är inte en fråga om att balansera utan om att balansera utan ansträngning.

Moderns lycksalighet är precis som en spänd fjäder av gränslös glädje införd i varje cell i kroppen.

Särskiljande är vårt öde.

Herren Ramana, Herren Subramanya, Herren Siva, min Fader och Självet är en och samma. Modern är Hans redskap. Arunagiri är deras barn, och Ramanagiri denna dåre.

Det finns inga hemliga doktriner, inga hemliga mästare, ingen hemlig undervisning och inget hemligt Indien, bara hemliga författare. Deras hemlighet är berömmelse och pengar. Vad tjänar det till att ge bort mat om den inte kommer att ätas? Skulle du kalla mat som inte erbjudits dig "hemlig"?

0 Fader, varför har du tagit mig till denna plats? Det måste det vara helvetet. Jag lider illa här. Även den värsta tortyren förlorar sitt grepp i sömnen, men här finns ingen sömn. Jag gråter utan tårar, och jag har förlorat även den sista kraften: kraften att be. Jag känner mig som en hund som utan att tröttna springer efter sin egen svans.

Efter en oändlig tid av mörker kom en liten ekorre och satte sig framför mig. Jag frågade den lilla ekorren: 'Har du också kommit för att springa efter din svans? Eller är du en budbärare från min far? Den lilla ekorren log och sprang iväg. Ekorrens uppenbarelse orsakade en pirrande känsla av lycka och två tårar kom fram i höger öga. Den första tåren gav mig tillbaka min tro; den andra gav mig styrkan att be.

0 Fader, låt varje människa vara lycklig. Låt varje varelse ha frid och välsignas. Hjälp föräldrarna som en gång gav mig denna grova form för att realisera Dig. Hjälp alla nära och kära. Fader, far, ge mig inte ett ego eller sinne. Gör mig enkel och ödmjuk och låt mig alltid tala sanning.

Fader, må jag alltid undvika pengar och ge mig inte någon sexuell tanke, åtrå eller dröm ...

OM SHANTI OM SHANTI OM SHANTI.

Efter dagar och nätter i bön, kom den lilla ekorren igen och satte sig framför mig och frågade:

'Vem lider? VEM är det som ber?'

Dina steg är så lätta, Din röst är så mild, och Din beröring är så öm. Moderns natur är en svalkande eld.

Jag kunde inte somna igår kväll på grund av högljudd musik i närheten. Så jag låg ner och upprepade mentalt pranavan. Plötsligt blev allt så tyst, så tyst att det överraskade mig att det kunde vara så tyst. Sedan kände jag mig flyta på ett vackert, silverfärgat hav. Min kropp började röra sig bakåt på ytan, som om den fördes bort av en ström. Jag gjorde ingenting för att vare sig med- eller motverka det hela när jag njöt av den ansträngningslösa rörelsen, som ett litet löv på en stor, stor flod.

Jag återfick medvetandet med en fruktansvärd skakning, som om en jordbävning hade inträffat och Modern börjat klättra upp på den hemskaste sidan av Mount Meru. Min första tanke var, "Jag borde vara i sittande position om samadhi inträffar." Med den tanken drog jag samman min anus för att förhindra att Modern återvände. Det gjorde att den övre delen av min kropp svängde upp som en fjäder, utan någon muskulär ansträngning förutom sammandragningen av min anus. Som ett resultat steg hela min kropp upp i luften. Så länge jag höll sammandragningen hängde min kropp av sig själv i luften. När jag släppte sammandragningen kom kroppen ner igen i sängen.

Jag kände mig väldigt ledsen och ville gråta eftersom Modern återvände, och jag fick ingen samadhi. Jag kände att jag blivit ett offer för dessa värdelösa krafter som inte gör en person mer andlig. Istället ger de mer ego, ett väldigt dåligt och starkt sådant, som är väldigt, väldigt svårt att övervinna.

Det är som att leka med leksaker, men det är inte en lek för barn. Det är en galen lek, och vet man inte om att det är en lek, så lider man svårt.
Meditation är till för de starka, inte för de svaga.

Vem eller vilka som idag äger ett exemplar av 'Cold fire' finns inga uppgifter om. Michael James säger sig ha fått sitt exemplar av en av Pers lärljungar, Ramakrishnan.

Det finns också andra odaterade utdrag och citat ur brev utan källhänvisningar som förekommer i olika texter om Ramanagiri. Det är frustrerande att inte veta varifrån de kommer, eller vem som kan äga dessa brev. En del kan komma från Ramanagiri's ashram, men de har ingen hemsida eller blogg som ger en förteckning av vad de bevarat av Per Westins kvarlåtenskap. En del anteckningar, en kalender från 1947, ett uppslag i en adressbok m.m. presenteras på ett slumpartat sätt i några videos under templets namn. Det verkar dessvärre inte finnas någon riktig organisation eller bevarandestrategi av föremålen på "Ramanagiri Swamigal Ashramam", vilket gör att man blir orolig att foton och föremål från Per kan komma bort eller skadas. Det finns tyvärr inte heller något intresse hos de kvarlevande för detta.

Ett mål med denna utredning kan sägas vara att få till en inventering av Pers kvarlåtenskap och ordna med så att det finns en dokumentation och bevarandestrategi av materialet, kanske på ett statligt arkiv eller en institution. 

Uppehållstillstånd

En notering på Pers värnpliktskort får mig att undra om Per var indisk medborgare under ett par år:

"Utflyttad ur riket" den 14/4 1950

"Inflyttad till riket" den 4/3 1952

Hur ska man tolka detta? Kan det betyda att han fick uppehållstillstånd till 1950 och sedan, när det tog slut och han inte kom hem igen, så ansågs han vara utflyttad från Sverige? Det kanske inte behöva betyda att han faktiskt åkte tillbaka till Sverige igen i mars 1952. Kanske skötte han korrespondensen med Sverige från Indien.

Det finns ändå en möjlighet att han åkte tillbaka till Sverige 1952, tror jag, utan att ha några påtagliga bevis. Det kanske fanns då, liksom det gör idag, ett krav från myndigheterna att han måste lämna landet en tid för att kunna söka nytt visum. En ev. resa till Sverige kan också ha med TBC:n att göra, att han sökte vård i Sverige. Han kan också ha ansökt om lån, från banken eller av sin moder. De lånen finns redovisade i bouppteckningen (tyvärr odaterade). Kanske fanns det andra ouppklarade saker han behövde ta itu med i Sverige.

I september 1953 befinner han sig hur som helst i den lilla byn Katchaikatti, där templet "Ramanagiri Swamigal Ashramam" nu ligger, norr om Madurai i Tamil Nadu. Per ansöker då om att få kunna bo kvar i Indien ett år till. Ansökningen finns som inramad tavla i Pers tempel. Det är ett memorandum daterat 30/9 1953.

"Home dated" 12/9 1952 borde betyda att Per etablerade sig på platsen då. Pers ansökan ska ha varit daterad 23/9 1953, där han ber om att få stanna ett år till fr. o. m. 20/11 1953, alltså till 20/11 1954. Det står också att Per är "Swedish national", alltså svensk medborgare.

I ett annat brev får han en bekräftelse 2,5 månader senare på att han får stanna till 20/11 1954:

Förlängning av uppehälle i Indien
1. Madurai Dt. Supdt. of Police's Ref (…)
19/11 1953, 1/12 1953 och 5/12 1954
2. Hans ansökan daterad 19/10 1953 och
3. andra noteringar
Per Westin (…) tillåts stanna i Indien till 20/11 1954.
Godkännandet av hans uppehållstillstånd utökat
av registreringskontoret på distriktet, Madurai
(underskrift) 12/1 [1954]

Det kan vara intressant att notera att Pers vän Sunyata blev indisk medborgare först 1953, efter att ha levt i decennier Indien. Det får anses naturligt att Per behöll sitt svenska medborgarskap trots att han fått så starka bindningar till Indien.

Sjukdom

Per hade drabbats av tuberkulos, TBC, så det kan vara på sin plats att skriva något om tuberkulos och hur det yttrar sig.

Man vaccinerade på BB redan från mitten av 1920-talet (fram till 1975), men det gav inte något fullödigt skydd. Kanske var Per vaccinerad, men det hjälpte inte, eller föddes han några år för tidigt för vaccinet.

Anledningen till att man får TBC är nog inte att man sitter ute på en strand, som det berättades om vad gäller Per. Dålig diet, vitaminbrist och genetisk mottaglighet eller njursjukdom kan ha spelat in. Noteras kan att farfadern dog i njursjukdom. Symptomen för TBC är hosta, trötthet, aptitlöshet, avmagring och nattliga svettningar. Man kan se på flera bilder av Per hur han sitter i lotusställning ganska avmagrad, med långt skägg. Han verkar ha slutat bry sig om sitt yttre och istället fokuserat på det inre utforskandet.

Behandlingen av TBC kom fram i tre led, där alla delarna gav allt större effekt tillsammans. PAS introducerades som behandling 1943. 1948 kom sedan kombinationen PAS tillsammans med Streptomycin vilket gav en bättre effekt. Men andelen som blev resistenta var trots detta 70%. Ett genombrott i behandlingen kom 1952, då man fick patent på medlet Isoniazid under namnet Rimifon. Det hade kunnat fått patent redan 1948, men då misslyckades patentet. I en trippelkombination med de andra medlen kunde man med tiden få ner fallen TBC i västvärlden med hela 90%.

Kanske var det försent att hjälpa Per, eller hann de effektiva medicinerna inte komma till hans del av världen. Vi vet tyvärr inte hur det såg ut i praktiken runt Pers sjukdom.

Bortgång

Pers tuberkulos förvärrades under året 1955, och han fick tillbringa sina sista dagar i Perunderai Sanitorium. Sjukhuset ligger mer norrut inåt landet, ungefär halva vägen till Tiruvannamalai.

Hans kropp var utmärglad, men han ska tydligen ändå ha varit vid gott humör.

"Det är kroppen som lider", sa han till sina besökare. "Jag mår bra. Sakti är starkare nu än någonsin tidigare, och det befinner sig här (han pekar på en ställe mellan ögonbrynen)."

Sommarens mangos hade just kommit, vilka han tog emot som offergåva. "Jag ska äta en fin mango nu, men det kommer att bli skräp i morgon bitti", sa han, anspelande på sin kommande död.

Vid tiden för sin död ska ha varit han helt tillbakadragen i ett djupt meditativt tillstånd, med håret stående på ända. Under sitt sista ögonblick viskade han "Let us go". Enligt historierna ska blod sägs ha runnit ut ur ett hål i pannan, stället från vilket yogis förmodas lämna sin kropp.

Per Westin dör 23 maj 1955.

Hans kropp begravdes vid foten av Sirumulaibergen. Per kallade platsen 'Ramana Padam', alltså 'Ramanas fötter' — ett uttryck som vittnar om hans djupa respekt och hängivenhet för sin andliga mästare. En Shiva-lingam kom senare att installeras över hans samadhi (begravningsplats).

Efterföljare, ashram

"Ramanagiri Swamigal Ashramam", ligger nära Kutladampatti Falls med adress 42G8+GXQ, Sirumalai R.F., Tamil Nadu 625501, Indien. Det är svårt att få grepp om hur stort området där templet finns är eller antalet byggnader. Det finns ingen hemsida eller blogg, så man hänvisas till att se bilder på Googles recensionssida eller på den Youtubekanal som administreras av templets ägare. Det underlättar inte att all informationstext på ashramet är på Tamil. Jag får sätta min tilltro till OCR-verktyg och AI vid översättningar från bilder.

Ägaren kallar sig Mahanth Giri Prasad och sägs vara släkt med den som grundade templet. På ett äldre diplomliknande inramat papper sägs Giri R Raman Prasad vara verkställande direktör och förvaltare. Där finns också en ansvarig för "Yogateknik för hälsa", Chocka Ramanagiri Dassa Lingam. Vad personerna heter till födelsenamn är svårt att veta, eftersom olika hederstitlar verkar blandat sig i de respektive namnen. 

Nuvarande ägaren Mahanth Giri Prasad med sin familj. 

Byggnadskomplexet har en entréhall och en huvudhall där tempelskrinets altare finns. Entréhallen används vid samlingar. Längs med tempelskrinets ytter- och innerväggar finns foton av Ramanagiri. På en av dessa väggarna finns det bilder av Sri Sadhu Om, och en dikt av honom. Han var en nära lärljunge till Ramana Maharshi, men hur han är kopplad till Ramanagiri är för mig okänt. Väggen kan ha att göra med Ramanagiris lärljungar.

Sri Sadhu Om på bilden underst och till höger.

Entréhallen används också för utbildning av barn och ungdomar. Två gånger om året är det sammankomster vid helgedomen för att fira dagen för hans upplysning vid Ramana Maharishis sida, och datumet för Pers bortgång. Ett utdelande av mat till fattiga genomförs där över 2 000 personer (siffran låter överdriven) kan komma för att vara med på evenemangen. 

På 2a våningen i huvudbyggnaden finns ett altare tillägnat Ramana Maharshi. Det finns också en takterass för mer avskilda samlingar.

På gården finns en annan separat byggnad med fint dekorerade metalldörrar som leder till ett rum som innehåller foton och inramade tavlor uppsatta vid sidan om ett väggaltare med en Ganesha-figur.

Ännu en mindre byggnad på gården. I en alkov i någon av byggnaderna står en vaktande skyddsgud, möjligen Muniandi, Muneeswarar eller Ayyanar.

Vad som ser ut att vara en lingam står i en speciell takförsedd mindre byggnad. 

Daglig puja (offerritual) utförs vid altaret

Informationstexter på ashramets område

Olika texter tryckta på stora plastskynken uppsatta på väggytor.

1. Skylt som ger en kort beskrivning av Ramanagiris liv (övers. till engelska från Tamil):

Sri Ramanagiri Swami was born on June 19, 1921, in Sweden. He belonged to a very large royal family. His birth name was Ber Alexander Westlin.

He was born into Saivism. After completing his schooling, he participated in World War II. Due to the grace of Murugan, he survived. He studied the four Vedas at the Banaras Hindu University. He was a student of Sarvepalli Radhakrishnan.

He received initiation from Babaji in the North and practiced Rajayoga in Kashi. Due to doubts that arose in his Advaita knowledge, he traveled south. On his way, he met Bhagavan Ramana Maharshi in Tiruvannamalai, received his grace, and became his disciple. He attained Jeeva Samadhi at the age of 34.

He attained enlightenment on Mahashivratri. He attained liberation on the Mrigashira star in the month of Vaisakha in 1955.

Due to the grace of Swami Ramanagiri, people are making progress and enjoying all the comforts of life. Many devotees are experiencing various miracles through his grace. May you also attain all eight forms of prosperity and attain enlightenment through the grace of the all-powerful Swami Ramanagiri.

2. Skylt med biografi samt info om 4 andliga lärare till Ramanagiri, i översättning:

A. Biografi:

Ursprungligt namn: Per Alexander Westlin[Också känd som] Swami Ramanagiri;

Född: 19 juni 1921; Land: Sverige; Utbildning: Fil. kand. Uppsala Universitet, Fil. mag. Banaras Hindu University; Samadhi-dag: Månaden Vaisakha, 1955, Stjärnan Mrigashira.

B. Första Gurun:

Maha Avatar Babaji; Nayan Deeksha [initiation via ögonkontakt]; Kriya Yoga.

C. Andra Gurun:

Namn: Sivashankari Mathaji ["Shivas Gudomliga Moder"]; Initiation: Rajyoga Initiation; Födelseort: Kuzhandhai [betyder "barn (av)"], Kolkata, Madurai; Lärljunge till: Anandar [Eller Aanandhar].

[Den hänsyftade gurun är Shankari Mai Jiew, även kallad Shri Shri Shankari Mataji. Hon var den enda lärljungen till den sydindiske gurun Trailanga Swami, som sägs ha blivit 280 år gammal. Shankari Mai föddes dock 1826, så minst sagt osäkert om Per Westin kunna träffa henne, om hon nu inte blivit över 120 år, som det sägs. Hon finns beskriven i "En Yogis Självbiografi" av Yogananda. Hennes främsta yogasätt var Raja Yoga].

D. Tredje Gurun:

Gaudapada [500-talet evt, lärare i Advaita Vedanta], Sannyasa Diksha, Sannyasa Yoga, Adi Shankara Lineage.

E. Fjärde Gurun:

Bhagavan Ramana Maharshi, Jnana Deeksha [initiation i kunskapens väg], Jnana Yoga [kunskapens yoga], Tiruvannamalai.

F.

"Efter att ha mottagit de fyra initieringarna i vederbörlig ordning, blev han en guide för oss alla, en guru, som omfattade fyra guruer, inklusive (Swami Ramanagiri), blev han en Jeevasamadhi* innehållande fem guruer, utan motstycke i denna värld.

Han har blivit en guru lämplig för att eliminera karmiska handlingar och uppnå visdom, och här lever han som en levande varelse. Han skänker hängivna den nödvändiga nåden, rikedomen och visdomen, Bhagavan Ramanagiri Swami."

*[ "Jeevasamadhi" är en term som syftar på ett levande helgon som uppnår upplysning och fortsätter att vistas i den fysiska kroppen. "Karma" syftar på handlingar och deras konsekvenser. "Bhagavan" är en titel av respekt för en gudomlig eller andlig varelse.]

3. Informationsskylt om artiklar använda vid puja (offerritual), och Ramanagiris väg till visdom

1. 

[Text:] Artiklar som krävs för Puja

Olja av god kvalitet, Ghee (klarat smör), parfym, sandelträolja, ananaslampa, rökelse, Mjölk och frukt, Betelnöt och betelblad, Honung, Sockerrörsjuice, Helig aska, Eleusine coracanamjöl, Saffran, Gurkmejapulver, Bilva bladpulver, Pulver av 108 örter, En specifik typ av heligt pulver, Kardemummapulver, Tvålnötspulver, Mysk, Bomullsveke, En specifik typ av rött färgämne eller pulver, Rismjöl, löv, blommor och girlanger, Deepam (lampa)

2.

[Vänster kolumn] Träning: Tillbedjan/ritualer, Chanting/recitation av mantran, Yoga, Meditation

[Texten över Pers huvud] Visdom: "Om du gör rättfärdiga handlingar kommer dina karmiska handlingar att minska."

[Höger kolumn] Dygd: För att ta bort dina karmiska handlingar, gör rättfärdiga ting.

Genom att öva rätt når du befrielse.

Diverse föremål som Per ska ha ägt

- Teckningar gjorda av Per Westin (hängande i ram ovanför altaret).

- Närbild på Altarskulptur

Slutord

Min undersökning av Per Westin känns inte riktigt färdig än, men jag publicerar det jag känner till än så länge. Jag har haft svårt att t. ex. förstå hur han rörde sig i Indien, vilka han träffade eller vilka lärjungar han hade. Jag vet inte hur hans dagliga liv såg ut. Brev och litteratur saknas, och man får ofta lita sig till hörsägen och strödda historier för att få en bild av vem Per kan ha varit.

Vad kommer arvet efter Per bli och hur kommer han att uppfattas av nya generationer? Trots sin asketiska tillvaro i Indien vet vi att Per ägde omkring en miljon kronor i dagens penningvärde, som efter hans död verkar ha överförts till arvingarna utan något testamente. Omständigheterna kring öppnandet av "Ramanagiri Swamigal Ashramam" är något oklara, men en stiftelse verkar ha grundats efter hans död. Av vad man kan se på ashramets YouTube-kanal finns en hel del gåvor i form av fotografier, personliga dokument och andra föremål där. Enligt mina efterfrågningar har Pers ättling inte något intresse av detta arv. Verksamheten borde därför kunna fortsätta så länge det finns någon som vill förvalta den. Det tycks det finnas ett genuint intresse för, även om den religiösa verksamheten ibland marknadsförs på ett sätt som kan uppfattas som kommersiellt. Man kan dock se detta som en konsekvens av att verksamheten hålls uppe av en familj som också använder den som en försörjningskälla.

Ett av syftena med denna essä har varit att bekräfta att Per Westin faktiskt träffade den levande Ramana Maharshi, samt att skingra några av de myter som spridits om honom på nätet, såsom att han skulle ha varit av kunglig börd eller att han avsade sig åtta miljoner dollar för ett liv i askes. Några sådana pengar fanns naturligtvis inte, även om faderns framgångar (tillsammans med stöd från släkt och vänner) gjorde det möjligt för Per att resa till Indien. Det är en aspekt man kanske inte tänker på i första hand, men den är viktig för att förstå hans resa. Jag hoppas att min undersökning trots allt gett en klarare bild av vem Per var och hur förloppet från den frikyrkliga överklassmiljön i Stockholm till ett asketiskt liv bland södra Indiens mangoträdlundar gick.

Det är också väsentligt att, inte minst för de efterlevandes skull, poängtera att Pers beteende ur ett religionshistoriskt perspektiv (jag som skriver har en magister i religionshistoria) inte är särskilt anmärkningsvärt eller annorlunda. Per följde en urgammal tradition som helgon har följt genom alla tider i historien. Det som i Sverige kan uppfattas som mentalsjukdom betraktas i den indiska kontexten som en naturlig och eftersträvansvärd del av den andliga vägen. Kroppslig levitation, andliga energier i kroppen och visioner av mästare finns i historier berättade om gurus under tusentals år. Pers upplevelser och unika möten med andliga mästare ledde till att han inte bara nådde andlig framgång, utan även fick egna lärjungar och efterföljare som fortsätter hans arv än idag. I detta ljus framstår Pers andliga satsning verkligen ha gett ett bestående och unikt resultat, något som få andra svenskar (jag kommer i stunden bara på Den heliga Birgitta) har åstadkommit. Per Westin är faktiskt en bortglömd pärla, en religionshistorisk sensation.

Per Westin förtjänar att bli mer uppmärksammad i Sverige. Ett kunskapsforum om hans liv och arbete, gärna med ett permanent arkiv, borde upprättas, och kontakter mellan Sverige och ashramet skulle kunna säkerställa dess fortsatta existens och utveckling.

Detta har mina undersökningar visat som inte var känt sedan tidigare:

- Släktrelationer, definitivt inga kungliga sådana. Dessa idéer kan ha kommit av att han gick på Lundsbergs skola, något som inte var känt sedan tidigare.

- Han var utbildad korpral, med en planerad fortsatt utbildning inom det militära.

- Att fadern dog på ett tragiskt sätt 1943. Fakta om faderns firma "Westins ateljé" och arvet därefter, som definitivt inte gav Per några 8 miljoner dollar, men Per lämnade efter sig (i dagens penningvärde) 1 miljon kronor i tillgångar.

- Han mötte bevisligen Ramana Maharshi, då en källa anger att "en svensk" varit där 24/1 1949. Tidigare har bara funnits indicier och historier men inga konkreta bevis på att Per Westin träffat den levande Ramana.

- Pers andlighet var präglad av frikyrklig kristendom, av yoga och mysticism han mött i böcker och i möten med Sunyata, samt av Ramana Maharshis ickedualistiska filosofi.

Litteratur, webplatser, arkiv, uppgiftslämnare (i urval):

Böcker och artiklar:

Sunyata: Dancing with the Void, sid 59-63

Vivekananda, Swami: Raja Yoga, 1896.

Blomquist/Sigfridsson: "Barn med tuberkulos"

Webplatser:

The Mountain Path, juli 1977, s 167 Prof K.C. Śāstṛi,

(åtkomst 24-09-13: https://archive.arunachala.org/ramana/devotees/sw-ramanagiri/1977-jul-mp#footnote.1)

The Mountain Path, oktober 1980, sid 229-230 'Guru', skriven anonymt av 'a Chela',

(åtkomst 24-09-13: https://archive.arunachala.org/sri-ramanasramam/mountain-path/1980-oct)

The Mountain Path, april 1986, sid 71-4, Prof. K. C. Sashi [not. annorlunda stavning än 1977]

(åtkomst 24-09-13: https://archive.arunachala.org/ramana/devotees/sw-ramanagiri/1986-apr-mp)

The Mountain Path, Jayanti 1994, sid 144-8, David Godman (och Sri Kannadasan)

(åtkomst 24-09-13: https://archive.arunachala.org/ramana/devotees/sw-ramanagiri/1994-jayanti)

The Mountain Path, januari 2010, David Godman, s 47-60 (felaktig författare angiven i webversionen)

(åtkomst 24-09-13: https://www.davidgodman.org/swami-ramanagiri/2 och https://realization.org/down/mountain-path/47-1.2010-Jan.pdf)

Bloggpost, David Godman (nyare version):

(åtk. 240913: https://www.davidgodman.org/swami-ramanagiri/2)

Bloggpost, David Godman (arkiverad, med kommentarer): 

(åtk. 240913: https://web.archive.org/web/20160621030455/https://arunachala-ramana.org/forum/index.php?topic=7839.0)

Bloggpost, David Godman (3 jan 2009):

(åtk. 240913: https://sri-ramana-maharshi.blogspot.com/2009/01/swami-ramanagiri.html)

Bloggpost, Dennis Hartel 'A pilgrimage', del 2: [unika uppgifter om sittningen på stranden]

(åtk. 240913: https://archive.arunachala.org/newsletters/2019/jul-aug#article.2)

Artikeln "Holy Man" i Life, Maj 1949 

(åtk 240913:  https://ashramsofindia.com/holy-man-an-article-form-life-magazine-30-may-1949/)

Historien om 'Norrmannen', av Chalam, Gudipati Venkatachalam (okänt datum):

(åtk. 240914: https://ramana-smriti.blogspot.com/2007/07/tales-of-bhagavan.html)

Wikipedia (Lundsbergs skola; Missionskyrkan Valhalla; Banaras Hindu University; TBC m fl.)

Dokumentär TV4 om Lundsberg "Prinsarnas skola"

(åtk. 240909: https://youtu.be/n5c6X509lvI?si=kpoCOoByyMXWLAwT)

Om Judith Tyberg: 

(åtk 240913: https://ashramsofindia.com/early-western-devotees-of-ramana-maharshi-1940-to-1950)

"Redargårdarna på Björkö-Arholma"

(åtk. 240909: https://catalog.lansstyrelsen.se/store/39/resource/2007__54)

G:son Berg, Kerstin: Redare i Roslagen, 1984, 

(åtk. 240909, end inom Sverige): "https://pubs.sub.su.se/3450.pdf" 

"Indien i Uppsala": 

(åtk. 240913: https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1504689/FULLTEXT01.pdf (sid 97-121)

Om Kasten Rönnow:

(åtk. 240913: https://whowaswho-indology.info/5262/ronnow-kasten-anders/).

Tjärfabriken i Järbo: 

(åtk 240913: https://www.jarbohembygd.se/kultur.php?art=tjarfabriken)

Skärmdumpar tagna från videos på YouTube-kanalen "Swamy Ramana Giri Ashram"

(åtk. 240909: https://www.youtube.com/@swamyramanagiri.9769)

Arkiv:

Arkiv Digital (värnpliktskort, bouppteckningar, BiS Befolkningen i Sverige 1800-1947, SCB)

Stadsarkivets digitala plattform: Rotemansarkivet,

Riksarkivet

Runebergsprojektet: Röda boken (telefonkatalog),

Uppgiftslämnare:

Sekreterare på Lundsbergs skola

Mahanth Giri Prasad, föreståndare för templet "Swamy Ramana Giri Ashram"

I. Jarlebring, kamrer Erik Jarlebrings son

Seth Stiebar-Ekström